Som personligheter kan de förefalla avvita i olika hög grad, många av de österrikiska författare vi mött, möter och skall möta här – D. V.
Nestbeschmutzer kallades han i Österrike, en som smutsar i eget bo. Och han kallade sina landsmän outhärdliga nationalsocialistiska katoliker.
En enda god vän lär han ha haft och om honom skrev han en bok – Wittgensteins Neffe. Med filosofens brorson kunde han sitta tyst eller avnjuta musik. En sagesman berättar att han också ofta sågs på sitt favoritcafé tillsammans med en mycket äldre kvinna utan litterära intressen – hon löste korsord och så satt de och teg, även de.
Österrike måtte vara en abstrus miljö för en författare med ambitioner och i den överdimensionerade huvudstaden Wien har kretsar av märkliga slag sett dagens ljus.
Men Thomas Bernhard kan kanske förstås och i varje fall kan han uppskattas när man ”knäcker koden”, som rikssvenskarna brukar säga, och börjar bli bernhardreif.
Inför döden blir allt skrattretande, sade Bernhard när han fick en större hedersbevisning (skandal!). Ja, döden kan sägas le åt våra åtbörder. Men på döden följer domen, då ingen ler.