Townrow får en smäll i huvudet.
Och eftersom han är huvudperson i boken och den berättas utgående från honom, är den (antagligen) förklaringen till varför läsaren aldrig kan vara riktigt säker på vad det är som händer. Det finns motsägelser i texten, och uppenbara missförstånd, det finns tvekan hos Townrow själv om han verkligen varit med om något eller om han bara drömt det. Han vet inte om han är engelsman eller irländare. Egypten tycks han i alla fall besöka och Suezkrisen är aktuell.
Men så skapar vi också våra liv. Den som skriver sina memoarer, förpliktar sig att ljuga. Hur förvirrande är det inte ibland när man möter en gammal vän, studiekamrat och kollega efter trettio år – vad han minns är inte vad jag minns, det han särskilt fäst sig vid har jag inget minne av. Men bortglömda namn han nämner på gemensamma bekanta dyker åter upp ur glömskan, de får nytt liv efter att ha varit döda för mig.
Och man tvingas för sig själv revidera också händelser om vilka man trott att absolut inga tvivel kan råda. Det var ju inte han som skrev den artikeln… det var inte där det hände… och det var inte X utan Y som var närvarande…
Om också böcker kunde vara sådana! Att bokstäver, ord och meningar omgrupperas medan år förflyter, att en klassiker har ett nytt innehåll när man läser den på nytt. Men omutliga står de gamla satserna kvar. Bara min förståelse av dem är nu en annan än när jag var ett barn.
Till sist finns bara den stora smällen kvar. Ett svek, en stor lögn och mened av den man litade på och lovade sin trohet – och barnen, barnen! Detta var livet, avbrutet med våld på mitten av henne som hatar. Och säkert, visst och sant är nu bara att döden närmar sig.
Denna bok var – om jag nu säkert förstått allting rätt – den första vinnaren och därför här den sista i raden.