När Svenska Akademien motiverade priset med att Sillanpää ”skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang”, kan man gärna lägga tonvikten på de två sista orden. Sillanpääs mänskor är biologiska varelser, de lever och de dör med dagsljuset och skymningen, de äter jord och dricker dimma, deras känslor för varandra är samtidigt en känsla för naturen.
Det fanns i min ungdom stunder då jag vid läsningen av översättningar av finska författares verk, egentligen till min egen förvåning, upptäckte att min djupaste samhörighet trots mitt svenska modersmål ändå var med detta Finland där den stora majoriteten talar ett annat språk. Finskatalande mänskor som jag hade mycket litet att göra med som barn visade sig stå mig närmare än de som talar mitt eget, svenska modersmål men bor i ett annat land. Och när jag efter en lång tid började använda det finska språket, fördjupades denna känsla: detta är mitt land och inget annat land kan någonsin bli det.
Den allra första upplevelsen av detta slag gav mig Juhani Aho. Och den går inte att förklara, inte ens Almquist kan med sin ordkonst förmedla kännedom om hur ett krusbär smakar, än mindre om vad som gör ett enskilt bär specifikt svenskt.
Sedan följde Sillanpää. I Nuorena nukkunut tynar Silja bort liksom Fjalar kung hos Runeberg, han som slocknade med dagen. Silja sugs in i inbördeskrigets virvlar men det är lungsjukdomen, författarsjukan, som ändar hennes liv vid 22 år. Hon har varit tjänstepiga på olika ställen och råkat ut för de känslostormar och dragits in i de konflikter som är mänskans lott men i allt är hon som ett naturväsen vars destination och livslopp är bestämda på förhand.
Korsspindelns viljelöshet är av ett annat slag. Hennes vägran att motstå och att bekämpa ondskan äger inget av följsam naturenlighet. Den står i konflikt med både skapelsen och Skaparens vilja. Där konflikterna hos Sillanpää växer upp ur jorden och får sin förklaring av detta, är Korsspindelns hat en anomali, en abnormitet i varje slag av jordmån: en mor som hatar och som offrar sina barns väl för att tillfredsställa sitt hat.