De två norska nobelpristagarna Sigrid Undset och Knut Hamsun var ideologiska fiender. Katoliken Undset flydde den nazistiska ockupationen av Norge medan Knut Hamsun sällade sig till Quislings anhängare.
I Kristianiaskildringen Sult kan man lära sig något om Hamsuns skaplynne. Hans alter ego hungrar på gatorna till den stad som nu är Oslo, i en febrig jakt på mat och arbete. Man tänker på en Raskolnikov i St Petersburg några decennier tidigare när man tar del av de fantasier och vanföreställningar som frodas och tilltar i huvudpersonens utmattade hjärna.
Mötet med en kvinna, som han ger namnet Ylajali i tankarna, är kort och ytligt och meningslöst. De hinner knappt mötas och växla några repliker innan de skiljs åt av en missuppfattning av varandras ord. Sådant skulle förhållandet mellan man och kvinna bli också i Hamsuns kommande, större verk. ”Til det ytterste mistenksom, stolt og ærekjær” – det gäller Hamsun också när han vunnit berömmelse och ekonomisk stadga.
Man satte Hamsun på mentalsjukhus på äldre dagar i ett försök att förklara eller kanske urskulda hans nazism. Men han var inte sjuk, han var ”inte galen på det viset”. Han var intelligent och konsekvent.
Sådan är ondskan ofta och även hatet. Den som har ett begränsat sortiment av känslor – där trohet och medkänsla saknas – kan vara logisk och följdriktig i sin ondska. Om JAG vill bryta ett äktenskap, om JAG vill ta barnen, om JAG nu är min avgud sedan jag förnekat den sanne Guden jag tidigare bekände mig till, varför skulle jag då inte också lyfta handen med kniven?