«

»

Apr 18

1921: Anatole France

Jacques Anatole François Thibault var en spränglärd satiriker som på sin tid representerade höjden av lärdom och intelligens i Europa. Men läser man honom idag, är det närmast La Rôtisserie de la reine Pédauque (Drottning Gåsfot) som tilldrar sig intresse.

Anatole Frances satir överskrider rätt ofta gränserna till hånets marker – liksom det gjorde för Voltaire – och hans framställning blir nedbrytande. Betecknande är att han översattes till svenska av Hjalmar Söderberg, en man som inte hade mycket att sätta i stället för de värden han försökte förneka och bryta ned.

Början av det fattiga – utom på prål och högmod – 1700-talet är en lämplig tid för handlingen i denna bok, platsen är också den rätta: Paris. Jacques Stekvändare, en pojke med den enkla syssla namnet anger, är jagperson och berättare. Mot betalning in natura i form av stek börjar en abbé undervisa honom i de klassiska språken och teologin. Denna abbés lära är att de största syndarna är ämnet till de största helgonen: låtom oss alltså synda!

Paret flyttar till den mystiske herr d’Astaracs slott, där den hundraårige juden Mosaïde också vistas i en förfallen gårdsbyggnad. Den vackra Jahel kommer också in i handlingen, mord och mordbrand följer, till allt detta bär sylfer och salamandrar skulden enligt herr d’Astaracs alkemistiska lära.

Alla ingredienser finns alltså med för en meningslös och fartfylld intrig. Slottet och slottsherren brinner upp, juden drunknar, Jacques återvänder till ett enkelt borgerligt liv. Kanske odlar han kål.

Hat och svek är hos Anatole France berättigade naturprodukter som kan förvandlas liksom alkemistens preparat. Den ene mördas, den andre drunknar, vad mer? Den tredje förälskar sig och den fjärde överlever. Och til syvende og sidst betyder ingenting något.

Av denna dekokt har Korsspindeln tillrett sitt gift. Av samvetslöshet och habegär, av våldsdåd och likgiltighet för offrens lidande.