Detta antagande styrks av att han omarbetade berättelsen i flera repriser, den utkom först som en följetong och därefter i många nya upplagor.
”Isbjörnen” är präst på Grönland – en plats som Pontoppidan inte ägde förstahandskännedom om. Några små faktafel gällande förhållandena där finns också i boken.
Men Pontoppidan vill framställa en mänska som vänder civilisationen ryggen och vänder (tillbaka) till orörd natur. Han idealiserar inte eskimåerna – inuiterna. De är för honom råa vildar.
Isbjörnen, pastor Müller, är en god präst enligt Pontoppidans uppfattning och det är inte kritik av kyrkan som är författarens – han tillhör ju en väldig prästsläkt – ärende. Han vill visa varför vi vantrivs i kulturen – det är därför att den är artificiell och falsk.
Vårt liv bygger på lögner och falskhet. Sällan ger vi ärliga svar på den första frågan som ställs av många mänskor vi möter: hur mår du? ”Tack bra” är standardsvaret i alla förhållanden.
Men några har satt lögnen och falskheten i system, upphöjt den till högsta norm. De lever ett liv i ständig kamp mot sitt eget samvete. Och eftersom ingen i längden kan uthärda en sådan strid, riktar de sin aggression och sina anklagelser mot andra.
I dessa dagar ser vi hur feminismen utvecklats till en rörelse för hat och hån. Den högerextremism man uppfattar som sin fiende, är spegelbilden. Två våldsamma grupper som behöver varandra för att överleva har bara tillägnat sig olika sätt att säga ”jag hatar”.
Den ena gör det genom att tala om tolerans och jämlikhet, den andra menar exakt detsamma med sin förmenta omsorg om det nationella och traditionella, om allas säkerhet och trygghet: ”Jag hatar.”
Korsspindeln hör inte till den grönländska faunan. Hon finns överallt.