Bjørnstjerne Bjørnsons Fiskerjenten slutar där den börjar: ”Ouverturen sagtnede af, Fred faldt over Harmonierne, de smeltede efterhånden hen som i Solskin. Ouverturen sluttede; bange Stilhed indtraadte. Saa gik Teppet op.”
Det är berättelsen om en enkel fiskarflicka, Petra, som från landsbygden i norr via Bergen kommer till Kristiania och blir skådespelerska. ”Fiskerjenten, det er jeg” påstås den omfångsrike Bjørnson ha sagt – men det är tveksamt, det var nog Flaubert som sade det om Madame Bovary (på franska), och Bjørnson anspelade i så fall på hennes inre liv. Står teatervärlden i konflikt med kristna värden?
Ja, det gör den. Att lägga apkonster till för att framställa vår redan förvända verklighet är att ge den en dubbel förkonstling. Så gör visserligen också litteraturen men teatern inbjuder till en livsstil som med nödvändighet framhåller det sämsta hos oss. Mycket riktigt övergav Bjørnson sin tidigare kristna tro ett decennium efter att Fiskerjenten utkommit.
I teorin kan man tänka sig en teater som inte är ond. I praktiken är det självupptagna, självbespeglande narcissister som kreerar de viktigaste rollerna. Och konkurrensen mellan histrionerna förs ofta med de tarvligaste medel, lär oss erfarenheten.
Själv ville jag hålla mina barn borta från detta träsk men hon som hatar svek också i detta, liksom i allt annat, för svekets och för hatets skull.