Det finns vetenskapsgrenar som knappast är rätt uppskattade utanför de professionella kulturhistorikernas krets.
Till dessa hör numismatiken och epigrafiken. Theodor Mommsen var en av sin tids främsta auktoriteter på dessa områden. Här behöver en grundlig och omfattande lärdom förenas med fantasi – eller med inbillningskraft, för att tala tysk filosofiska.
Det storverk för vilket Mommsen belönades (han skrev inte skönlitteratur) var Römische Geschichte. Det är ett omfattande verk i tre band men behandlar ändå endast en del av det antika Roms historia. Om man jämför med sådana verk som Oswald Spenglers Der Untergang des Abendlandes eller Edward Gibbons The History of the Decline and Fall of the Roman Empire, märker man inte samma ideologiska barlast hos Mommsen. Han försöker inte på samma sätt få de faktiska händelserna att foga sig efter schema.
Mommsen var också statslärd och jurist. Med dessa förutsättningar var han en av de främsta fullföljarna av Leopold von Rankes program att skriva historia ”wie es eigentlich gewesen ist”.
Det är ett nöje att läsa Mommsen och han var väl förtjänt av sitt pris – verkligheten är underbarare än dikten, särskilt när den skildras av en författare som behärskar sitt ämne.
På köpet lär oss Mommsen att mänskligheten inte är en organism sådan som många politiska ideologier, religioner och filosofier föreställer sig. Det är inte så att folk och nationer måste genomgå stadier av ungdom, mognande och ålderdom. Särskilt i vår tid, i antropocen, finns många externa faktorer som snabbt kan omvandla jordens ansikte på ett oförutsägbart sätt. Men det är med miljöförstöring och kärnvapenkrig som med den enskilda mänskans onda gärningar – det måste inte gå så att våra värsta mardrömmar förverkligas.
Också för henne som hatar står bättringens och försoningens dörr ständigt öppen.