För inte så länge sedan såg jag på ett av stadens filialbibliotek ett skönlitterärt samlingsverk med dikter av bl.a. Runeberg.
I vart fall uppgavs en av dikterna – det var Kung Fjalar – vara skriven av Runeberg. Men vid läsningen var det något som inte stämde.
Rim saknas i detta epos, så det var inte de som väckte min misstänksamhet. Inte heller namnet på huvudpersonerna: Fjalar, Hjalmar, Oihonna m.fl. var rätt återgivna, likaså Dargar och Sjolf.
Framför allt ett avsnitt ur slutet på dikten föreföll mig inte stå i samklang med det övriga: ”Lugn sig bredde kring land och hav.”
Breder man verkligen ’lugn’ över naturen som med en smörkniv?
Jag lade tillbaka boken i hyllan men glömde inte saken. Tre veckor senare råkade jag den kommunala bibliotekschefen i matbutiken. Då drog jag mig till minnes denna incident och kom att nämna den eftersom vi just stod invid disken med Florapaket och andra margariner.
Bibliotekschefen blev mycket allvarlig. Han berättade för mig att en nu avliden professor i litteraturvetenskap vid en högskola eller universitet i Sverige hyst samma betänkligheter.
Tillsammans uppsökte vi biblioteket. Volymen stod kvar. Bibliotekschefen lät undersöka den misstänkta sidan under en kvartslampa.
Mycket riktigt: någon – vem det var, må lämnas osagt – hade rättat till de två första bokstäverna i verbet. B och R hade inte längre kvar den ursprungliga krackeleringen från volymens utgivningsår. Vi jämförde med en fotokopia av ett exemplar av samma verk i Universitetsbiblioteket.
Det stod utom allt tvivel: bokstäverna ’b’ och ’r’ hade tillkommit långt efter volymens tryckår!
Att bokstäverna som sådana var alfabetiskt de rätta, var självklart. Andra ordalydelser hade varit löjliga, på gränsen till det sublima. Men varför hade man bättrat på dessa bokstäver? Kvittot på den transaktion där kommunbiblioteket (tid. sockenbiblioteket) blev ägare till volymen, fanns inte längre kvar.
Hela saken förblir därför ett mysterium. Inte heller ansåg bibliotekschefen det befogat att upplysa den bokläsande och -lånande allmänheten om det skedda. ”Det är ju inte fördenskull de läser dikten”, sade han – i mitt tycke ett vist utlåtande.
Men nästa gång ni står inför något konstverk i Ateneum, kom då ihåg att även de mest erfarna vänner av poesi kan låta sig luras, hur mycket mera inte då expertisen inom lägre konstarter. Bibliotekets register visade att volymen för bara fyra år sedan utlånats bl.a. till en person med litteratur som huvudämne i sin fil.mag.-examen.
Han hade inte reagerat. Inte veterligen och inte då.
Han är en försynt och vänlig själ. Vi är överens i det mesta men ibland kan jag inte låta bli att undra om han ändå inte är litet orättvis då han, vilket ofta händer, gör sig lustig över seriöst litteraturteoretiskt och -vetenskapligt arbete.