PROLEGOMENA ZUR DAS PROBLEM DER KONVENTIONELLEN MORAL. EINE KURZE ZUSAMMENFASSUNG.
I följd av min utfästelse i det föregående:
När Jafet dalsade norröver, mötte han vandaler, goter och små hugenotter som alla vandrade på vänster sida.
Ordet ’moral’ kommer av latinets mores, sedvänjor. Varje samhälle har tyvärr ett helt system av sedvänjor. De kan sträcka sig från de högsta och mest behjärtansvärda till de lågast låga. Somliga spottar efter svarta katter, andra kan ha som levnadsregel att så sällan som möjligt köpa en ny Mercedes på onsdagar.
Olika länder har olika sedvänjor. I Sverige fikar man inte efter Slem Vinning, här i civiliserade trakter dricker man kaffe. (Med eller utan mjölk eller grädde.)
Moralen är därför tids- och situationsbunden men icke desto mindre ett otyg.
I sig är det värdefullt att bete sig, men det ges ingen moral i egentlig mening. När en god gärning betingas av något annat än det kategoriska imperativet, är den värdelös. Om jag inte högt sjunger fosterländska sånger efter kl. 21, kan det bero på en betingad respekt för hyresvärden och på att kontraktet stipulerar tystnad. Om det beror på en bristfällig sångröst eller på bristande kunskap om vår sångskatt, är motivet lika ovärdigt.
Endast om jag är tyst av omtanke om grannen (han jag skrev om i några av de föregående och som faktiskt själv för oväsen dygnet runt) är mitt handlingssätt etiskt högtstående.
I förkortning säger det kategoriska imperativet att jag alltid bör handla på ett sätt som jag skulle önska upphöjt till en allmän maxim. Föredrar jag Finlandia framför Dånelik, är det bara en personlig preferens ovärdig Kant.
Problemet med moral är följande: låt oss antaga (hypotetiskt) att jag driven av en stark känsla för plikten och mänskosläktets fortbestånd författar ett fullkomligt innehållslöst blogginlägg. Detta innebär alltså implicit att jag önskar upphöja det till en allmän maxim för samtliga bloggskribenter att handla lika.
Ponera vidare att samtliga bloggskribenter, i vördnad för min obesudlade etiska höghet, verkligen beslutar att handla på enahanda manér. Vi får då en situation där samtliga författares samtliga blogginlägg är menings- och innehållslösa.
Detta är i och för sig inget skräckscenario, utan närapå enbart en realistisk beskrivning av det faktiska förhållandet, därtill även önskvärd. Men därmed är problemet inte löst. En annan skribent kan tänka i samma banor och börja hävda att intelligenta blogginlägg med huvudlöst innehåll är något som dikteras av – moralen!
En tredje låter sig av detta inspireras till en maxim på följande abstraktionsnivå, osv. När detta fenomen alltså eskalerar och hotar att ända i kunskapsteoretisk värmedöd är det endast emotionella intelligenser långt under maskinnivå, med identiska skonummer och IQ, som förstår att följa sin känsla och avstå från all moral.
Nej, sedvänjor består av enskilda handlingar. Etiskt indifferenta eller ej.
Högg den första skribenten i sten när hans triviala val avgjorde vår blickriktning för långa tider och befordrade sentida konfrontationer?
.segnälkab aksierbeh avirks edajröb nogåN
Andra följde efter. Så uppkom Moralens problem. Och många, många andra böcker.