Jag var trött och kall och frusen när jag gick dit. Martin är en gammal studiekamrat till mig, en mustaschprydd och förbindlig man. Han hade fortsatt med filosofi som huvudämne medan jag bytte till litteraturen. Han uttrycker sig alltid omständligt och litet svårbegripligt och efter att han en kort tid engagerat sig i vissa suspekta politiska kretsar, valde han att lämna universitetet och tankarna på en vetenskaplig karriär. Han försörjer sig med enklare, tillfälliga arbeten.
Han har berättat att han vanligen känner sig mycket isolerad, därför tänkte jag att han kunde uppskatta ett besök och ringde upp honom när jag nu råkade befinna mig i närheten av hans hem.
Han bor på åttonde och översta våningen i ett gammalt höghus. Den är tillbyggd i ett sent skede och påminner om en liten sommarstuga eller alphydda ovanpå de andra våningarna.
– Välkommen! sade han. Det var trevligt att du valde att realisera din förhandenvaro här just nu! sade han. Just i kväll är jag mindre ensam än vanligt, vi råkar nämligen ha ett litet symposium. Fredrik är redan på plats, Janne och Sören är på väg. Du får träffa nya vänner!
– Jag kan berätta, tillfogade han, att Fredrik ofta brukar vilja vara ensam medan Janne trivs med att ständigt ha mänskor omkring sig. Och Sören drar sig tillbaka när han arbetar intensivt med något.
Det är fullt med böcker i Martins rum. Inte enbart filosofi, utan också resehandböcker och en mängd gamla kappsäckar, i vilka han förvarar sina papper. Där finns gamla sittmöbler vilka dock är fulla med boktravar. Jag röjde mig en sittplats vid köksbordet.
Fredrik flög upp från sin plats då jag kom och bugade sig djupt när han räckte mig handen och presenterade sig. (Hans mustasch är ännu större och frodigare än Martins.) Han lyfte fram en stol åt mig och stod sedan kapprak och väntade artigt tills jag slagit mig ned innan han själv satte sig.
Det knackade på dörren. Det var Janne, en kortväxt man med tjocka glasögon. Han klättrade upp på en pall vid bordet och betraktade mig med ett öga åt gången. Den andres blick kan göra mig besvärad när jag möter någon för första gången men Janne verkade uppriktigt intresserad av mig själv och min existens.
– Sören ringde, sade Martin. Han sade att han kommer eller så kommer han inte, men antingen han kommer eller inte kommer, så kan vi börja dricka kaffe. Varsågoda!
Fredrik reste sig och frågade om vi tar mjölk i kaffet?
– Du tvingar mig till ett val, sade Janne. Ingen, ingen annan kan avgöra den saken för min del. Jag tar mjölk!
– Mjölk är sunt, sade Fredrik. Jag mötte en flock kor en gång på en promenad och jag märkte att mina tankar blev mera mänskovänliga redan innan jag såg dem. De är förnäma djur. Inte dumma som tyskarna… kanske mera som polacker.
Martin vände sig till mig. Din länge negerade närvaro har gjort mig nysfiken…
– Nysfiken? sade jag.
– Ursäkta, sade han, det var en felsägning, du är ju litet förkyld… en felsägning… å andra sidan… kanske man kan tänka sig… Vad är det som egentligen är förborgat i det ögonblicket, just i i-nysning-varandets skeende… Borde kanske fråga Edmund, vår gamla professor. Synd att han är för gammal för att orka komma…
Han försjönk i tankar.
Fredrik slog upp fönstret och andades djupt in den råkalla luften.
– Det är herrligt att bo ovanför alla mänskor! sade han. Här är luften tunn och hälsosam. Här kan man tänka det ingen någonsin tidigare tänkt!
Janne hade tagit fram en pipa men stoppade den hastigt tillbaka i fickan. Han tycktes också ha drabbats av en tanke som fick honom att frånvarande betrakta väggen och taket. Så tar han upp ett papper ur fickan och skriver något. Fredrik gör gymnastiska rörelser vid fönstret. Det blir tyst.
Jag tänkte på Platons ord att en filosof inte nödvändigtvis är en som är vis utan en som älskar visheten, som gärna vistas där visheten låter sig finnas, bland visa män. (Och kvinnor.) Men jag kunde inte sitta så länge. Snart nog tog jag ryggsäck, mössa, handskar och adjö.
När jag skulle gå, ringde telefonen.
– Det var Sören, sade Martin till mig. Han berättade att han redan stod nere vid ytterdörren men ångrade sig och gick hem i stället. Det var synd – jag tror att ni båda genast hade funnit varandra. Men vi får ta om alltsammans en annan gång!
Fredrik, som stod vid fönstret, ryckte till av någon anledning vid Martins ord.
Men jag gick vidare i natten.