Bandande övervakning! stod det på den brutala skylten.
Det var en klassisk skylt, en liten rektangel på en käpp som var nedkörd i marken. Den låg därför mycket nära das Schild an sich, det uppseendeväckande var placeringen. Här vid landsvägen fanns bara en gles lövskog, inga mänskor i närheten – inte en kotte.
Varför? Och varför bandar man?
Det finns ju så många minnen… de komma så ofta till mig… det finns långtids- och korttidsminne, arbetsminne och episodiska minnen – jag kommer inte ihåg alla indelningar.
Alla har jag inte bandat. Några kan väckas upp ur en livslång slummer, plötsligt infinna sig i korta och drömlika fragment. Huset där jag bodde vid omkring fem års ålder…
… där var den fuktiga källaren med jordgolv under de två bostäderna. Den doften finns kvar. Där var
… den höga och smala trappan till andra våningen och eleverna som bodde där. Och så fanns
… sandlådan, som min far och en annan man förärade mig på födelsedagen… egentligen bara en sandhög från stranden… en liten grön metallspade med träskaft, en annan likadan som var röd, den fick min syster… och
… garaget, dit inga bilar kunde köra sedan gatan höjts vid asfalteringen men som nu var ett litet laboratorium eller en verkstad för en yrkesman. Fönstret där satt högt uppe och därifrån såg man…
… den stora tallen och under den arbetade jag en halv dag med ett sisyfosarbete – att rulla en tung sten. Om någon hade
… bandat det, skulle det ha tett sig
lika onödigt som denna skylt.