Ann Heberlein börjar sin framställning med iakttagelsen att det åter blivit comme il faut att tala om onda mänskor.
Det fanns en tid när man skulle förstå allt, också yttringar av bestialisk ondska, och det var då inte korrekt att låtsas om förekomsten av särskilt onda mänskor.
Heberlein vill inte gå med på demonisering av någon men hon räknar med att det finns de som i ondska överträffar alla andra, ”vanliga” mänskor.
För egen del bekänner jag med den kristna läran att alla mänskor är onda. Lämnad åt sig själv, i ursprungstillståndet om man så vill, är var och en av oss böjd att alltid tillfredsställa sina egna intressen på andras bekostnad.
Uppfostran, socialisation, och skamkänsla lär oss efterhand att bete oss någorlunda hyfsat. Och tron på den gudomliga nåden är ett korrektiv, för att tala på världens vis.
Korsspindeln på Hitis vill och önskar att det onda skall ske – oavsett allt vad hon själv hävdar. Hon vet och hon har kunskap om vad hennes handlingar innebär i mänskligt lidande. Hon lyssnar inte till dem som vädjar om försoning och förbarmande.
En mänska som framhärdar i synden, som vill och bejakar det onda, är ond i ordets alla betydelser.