Kanske beror det på förföljelsen men det var ett framträdande drag hos ryska och sovjetiska författare att de skev dikter tillägnade varandra. Det är som om man hastigt och självklart delar in sig själva och andra i olika riktningar och sedan räknar med den egna gruppens obrottsliga lojalitet. Kanske var det bister nödvändighet. I motsvarande grad avskyr man företrädare för andra stilar och tankeriktningar.
Under den kommunistiska tiden gällde det för författarna att följa partiets linje. Och eftersom de olika yrkena var organiserade, var det författarföreningens kongresser som angav tonen för vad det gällde att hålla sig till.
Nikita Chrusjtev, som satte i gång tövädret efter Stalin och som hade många och stora förtjänster gällande avspänningen i den internationella politiken, var en impulsiv och krävande dogmatiker på hemmaplan.
För ”modern” konst hade han ingen förståelse, allra minst för bildkonst. Och både bildkonstnärer och författare tvingades i Sovjetunionen ägna sig åt ”självkritik”, mer eller mindre uppriktigt menad. Ett skräckexempel är Osip Mandelsjtams hyllningsdikt till Stalin under förvisningen, ett mindre flagrant är Jevgenij Jevtusjenkos omständligt ordrika rättelser. Han är ju kvar i lägret ännu idag.
Så kommer det sig att vissa författare blev vattendelare och katalysatorer. En av dem var Sergej Jesenin.