Kanske finns det någonstans ett folkslag som föreställer sig tiden som en rinnande flod.
Det är i alla fall ett antagande som inte förefaller alltför absurt.
Kanske tänker sig dessa mänskor att de kan vada ut i floden, ställa sig med ryggen mot källflödet och blicka ut över de vattenmassor som passerat.
Det förflutna är då det som de har framför sig.
Framtiden ligger bakom dem.
Våra rumsliga föreställningar om s.k. ”själsliga” företeelser är djupt rotade. Man kan inte peka neråt och bakåt för att egga en folkmassa till förnyade ansträngningar och uppoffringar på vägen mot lyckolandet.
Jöran Mjöberg har i sin bok Latinamerikanska författare. Femton temastudier uppmärksammat det våld som präglar dessa författares verk. I en studie över Mario Vargas Llosa refererar han kort tre teorier om våldets förutsättningar (s 151f).
- Det är Sigmund Freud med våldsinstinker och uppladdning av aggressioner, oidipala upplevelser och latenta mordinstinkter.
- Det är Albert Bandura som menar att våldet är inlärt beteende – t.ex. TV-tittande kan utlösa det.
- Det är Erich Fromm som menar att våld har både en instinktiv och en reaktiv sida.
Dessa förgrundsgestalter har likasinnade med små variationer på temat.
Men var finns det undermedvetna? I källaren? Hur laddar man en aggression? På samma sätt som elektricitet laddas? Och våra drömmar – existerar de ens? Eller är det först när vi vaknar och minns drömmen som bilderna uppstår? Vad är en reaktion? Vad är inlärning? Spår på en grammofonskiva? Var sitter reaktionerna?
Enligt Bibeln gör hon som hatar endast det som är mänskans lott från syndafallets dag. Nåden och förlåtelsen kan varken begripas, läras in eller uppfinnas. De måste ges oss. Sinnets förnyelse är den enda möjligheten att åstadkomma en ändring. Det gamla sinnet kan inte repareras.