Då jag några gånger städslat Gustaf Fröding som exempelgivare och stundom anfört fragment av hans poesi som en vehikel till den spanska litteraturen, må det ske också med Miguel Cervantes’ Don Quixote.
Fröding skriver (Idealism och realism):
Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Vi har i vår litteratur haft jämförelsevis litet av kamp mellan idealism och realism. Runeberg och Topelius förenade dem båda och några våldsamma sammandrabbningar mellan ismer lika dem i Sverige kring förra sekelskiftet har inte synts till.
Spanien har däremot haft gott om ismer. Därför kan Don Quixote också läsas som en aktuell och som en anteciperande drift med dessa.
Alla våldsamma rörelser har sina riddare av den sorgliga skepnaden, allt vad hat heter utnämner egna väderkvarnar. Men kärleken är inte uppblåst utan tålig och mild och den fördrar allting.
När hon som hatar producerar okynnesåtal och myndighetsanmälningar, får hon till stånd en kortvarig turbulens som också skadar henne själv. Vinden fortfar att blåsa, väderkvarnarna att snurra när hon och hennes offer är borta. Strunt är strunt och snus är snus.
Men måtte kommande generationer som lider av minnet av hennes våldsamhet se skönare och ljusare hägringar.