Sándor Csoóris diktning ville jag gärna dröja vid men tekniken förvägrar mig i dessa dagar tillgång till källorna och gör att blogginläggen blir mera oregelbundna.
Det finns en dikt av Csoóri som påminner mig om Birger Sjöbergs Bleka Dödens minut. Många författare har föreställt sig och skildrat sin egen död med begravningståg och sörjande. Kanske ligger detta närmare till för författare än för andra, eftersom självupptagenheten är en vanlig last hos skriftställarna.
Hjalmar Gullberg talar rentav om att han inte vill bli kvarhållen av dem som minns och uttalar hans namn ”den första tiden”. De döda har inga namn.
Döden är livets fiende och om döden och de ritualer mänskor omger den med bör man inte skriva och inte tala i spekulativt syfte. Däremot är livets slut en källa till glädje och en lättnad för den kristne. Det vill vi återkomma till.