Inte bara José Saramago [26.6.] nämner Pessoa i sin Nobelföreläsning utan så gör även den kinesiske prisvinnaren Gao Xingjian. Han säger:
”Jag anser att litteratur uppstår ur författarens behov av att tillfredsställa sig själv. Verkets mottagande av läsarna är en senare fråga, och det har författaren själv ingen möjlighet att påverka. Många odödliga verk i världslitteraturens historia förblev outgivna under författarnas livstid. Hur skulle dessa författare ha kunnat fortsätta att skriva om de inte under själva skrivandet hade nått fram till en bekräftelse av sitt värde?”
Gao exemplifierar med några kinesiska verk och fortsätter:
”Förhöll det sig inte på samma sätt med Kafka, föregångsmannen på den moderna romanens område, och Fernando Pessoa, en av 1900-talets djupsinnigaste poeter? När de tog sin tillflykt till språket var det inte för att förändra världen. Men de fortsatte att klä sina tankar i ord, fullt medvetna om den enskilda människans kraftlöshet. Så stark är den magiska kraft som språket äger.”
Det finns också gemensamma nämnare för Pessoas alla heteronymer. Som var och en vet är kajen i Lissabon förstenad längtan och alla reflekterar de på något sätt över tillvaron och mänskans plats i den.
Hatet känns kompakt och våldet står som en mur. Men det kan uppstå sprickor i muren, det kan uppstå sprickor, sprickor kan uppstå. En oväntad morgon kan den rämna.