Det var igår kväll. På en vandring runt staden och en färd kring dess krets mötte jag en vän.
—Kom med här! sade hon.
—Vart då?
—Kom med bara!
Och vi gick in i huset, åldringshemmet, genom en dörr och längs en korridor. Där satt en grupp mänskor, de flesta kände jag igen. Det var en samtalsgrupp i församlingen.
Inget särskilt med det, bara att jag sällan uppsöker statskyrkans sammankomster. Men nu var där en man som berättade om sitt liv.
Han berättade om hur en närstående kan förgifta och förstöra en mänskas liv. Hur hon tillväller sig makten i familjen genom lögner och manipulationer, hur hon med våld – med myndighetsvåld – skiljer fadern från barnen, hur hon med svek tillskansar sig omgivningens medhåll och medlidande, för att slutligen driva ut den make hon svurit evig trohet och hur hon ännu förföljer honom med okynnesåtal.
Märkligt.
Och tidigare samma dag talade jag i telefon med en man som sade att han lagt märke till hur äktenskapsbrottet går i arv. För normala kristna mänskor är äktenskapsbrottet inget alternativ, det är något som helt enkelt inte kommer i tankarna, aldrig framstår som en möjlighet.
Man tror ju på Gud. Man har svurit sin ed inför Honom.
Den jag talade med sade att han iakttagit hur äktenskapsbrytaren ofta är dotter till frånskilda föräldrar. Han sade vidare att denna sjukdom ofta går i arv till barnen. De lever inte längre i normala äktenskap. De byter partner, döttrarna söker sig till män som är mycket äldre, deras barn föds med olika fäder – släktens väv har fått en djup reva som inte helas, genom henne som hatar och hennes dåd.
Märkligt. Denna blogg handlar om litteratur som också kallas fiktion.