Den som läst Dev Murarkas bok om Gorbatjov, utgiven innan kommunismens fall, kan konstatera hur en debatt om antagonismen i sovjetsamhället var central för nydaningens förverkligande. Enligt doktrinen kan det i det socialistiska samhället inte existera motsättningar mellan olika befolkningsgrupper medan det var uppenbart att de fanns i verkligheten.
När de sovjetiska författarna ålagts ”social realism”, innebar detta slags realism under Stalins tid att ingen antagonism, inga konflikter, fick komma till synes. Framtiden var viktigare än det förgångna. Beskrivningen av individer fick stå tillbaka för skildringen av samhället i stort – återuppbyggnaden, segern i det stora fosterländska kriget och sovjetiska framgångar inom olika vetenskapsgrenar m.m.
Men kort innan Stalins död skedde en uppluckring och med Chrusjtjovs tal 1956 kom en vändning. Man medgav nu också officiellt att författarna skulle ha en viss konstnärlig frihet. Tidigare nämnda Anna Achmatova framträdde åter i offentligheten och en författare som Ilja Erenburg, bland andra, tilläts beröra känsliga ämnen.
Till dem hörde judefrågan. I en dikt med namnet Babij Jar skriver han i anslutning till Hesekiel 37, profetian om de döda benen som får liv:
Я говорю за мертвых. Встанем,
Костями застучим — туда,
Где дышат хлебом и духами,
Ещо живые города.
En rad ändrades visserligen innan publiceringen 1959 – han tog bort den explicita formuleringen att han ”talade för de döda”.
Men med skramlande benknotor, lätt vulgärt uttryckt, skall de döda alltså uppsöka de platser där orätten skett – nu liksom då.
Våldet blir aldrig bestående. Ingen våldskvinna kan undfly följderna av sin gärning.