Camilla vid skiljevägen

I förrgår berättade jag om henne som såg underbyggarna. Jag gjorde det kanske med ett lätt ironiskt leende tangentbord kanske.

Men igår kväll när jag vred mig grymt på min halm hörde jag en explosion.

En liten en. En mycket liten en, det var som när Lucille stryker eld på en svavelsticka i dimman på Quai d’Orsay en sen kväll i april. Men fullt hörbar.

Den kom från mitten av bokhyllan. Och jag såg, där såg jag en liten figur hoppa ner från en av böckerna. Den var inte hög – uppskattningsvis 10-12 cm. Och jag såg titeln på boken han kom från och på något sätt visste jag vem figuren var.

Det var en romanfigur, det var ingenjör Planertz.

En stund stog han stilla på golvet och betraktade de andra böckerna. Så hoppade han vigt som en ekorre och klättrade några rader uppåt. Han försvann in i liten teologisk bok med rödvitrutiga pärmar. Den har utkommit på en liten, fri luthersk församlings förlag.

Sedan somnade jag.

Denna morgon fick jag per e-post veta vad han ställt till med. Han har tillvunnit sig en ledande styrelseplats och han har haft många och storstilade planer som han med kraft och energi genomdrivit, dels mot äldre och erfarna styrelsemedlemmars vilja om ock inte formellt mot deras beslut.

Jag skickade ett telegram till henne som såg underbyggarna. Jag tror hon vet hur man fördriver dem.

Och det här berättar ni inte för någon! Jag vet vad de säger om det. Det kallas vidskepelse.

Det knackade på dörren.

Det var Värken, Smärtorna och Hopplösheten.

– Jaha? undrade jag.

– Det blir ingen blogg idag, förklarade Värken. Skonsamt men bestämt.

Smärtorna och Hopplösheten höll med.

Det var inte utan att jag själv också gjorde det.

Det finns någonstans ett svin, hon vet varför jag inte längre orkar. Kanske ångrar hon sig aldrig. Kanske gör hon det för sent.

Ingenting vet man. Men mina gäster hade rätt, just nu. I varje fall idag.

– Nej, sade Bertrand. Nej, jag begriper det inte!

Han såg på mig med uppspärrade ögon och tom blick. Han liknade grannas mor när hon – fyra månader och elva dagar efter att ha sett underbyggare – försökte komma till rätta med sin upplevelse. Småfolk finns ju bara inte… men ändå… vad kan det ha varit… jag såg dem ju själv! Klarvaken!

Men föremålet för Bertrands häpnad var högst konkret. Han höll det i handen.

Jag bad honom lyfta upp det på bordet, eller den. Den såg ut som en vanlig, vit huvudkudde.

– Jag begriper det inte! upprepade Bertrand. Ingen av mina kolleger begriper det heller.

Kudden, av märket SovaLätt, hade av Bertrand utsatts för ett noga förberett medicinskt experiment. Han är medicine studerande och hans fasters kusin lider av sömnlöshet. Under de tre första observationsdagarna tog det i medeltal tre timmar (180 min.) innan han somnade på kvällen.

Men med SovaLätt under huvudet somnade han in på i medeltal två timmar och trettiotre minuter (153 minuter) de följande tre kvällarna! Förbättringen var alltså statistiskt signifikant – inte mindre än femton procent kortare tid krävdes för erhållande av sömn med en SovaLätt-kudde än med den han vanligen begagnade.

Bertrand involverade sin fästmö i experimentet från början, hon studerar samma ämne. De hade avlägsnat alla störande moment från det rum där fasterns kusin brukar sova. Inga oljud, rätt temperatur. Inget kaffe eller stimulerande medel före sänggåendet osv. Det fanns alltså inga okända faktorer att ta i beräknande, alla effekter måste tillskrivas SovaLätt.

Bertrands eget kaffe svalnade. Han bara stirrade, och mumlade: jag begriper det inte, jag fattar inte…

– Nå, sade jag, det är tydligen ett faktum i alla fall. Jag föreslår att du berättar det för MSN som brukar publicera medicinska nyheter, jag vet inte hur man får datorn att låta bli att visa sidan…

Bertrand vaknade till.

– MSN? sade han. Sade du meddela MSN? Ja, men det var det första vi gjorde, redan den första kvällen experimentet varade. Det är dyrt att vara medicine studerande… men… jag begriper faktiskt inte hur SovaLätt kan… och det gör alltså inte Brita heller… Rent Ut Sagt: Vi Är Förbluffade!

HOPKLISTRADE BERÄTTELSER XII/XII

Framme. Var det verkligen hit jag skulle?

Talet tolv kan divideras med sig självt, med 6, 4, 3 och 2 och med 1. Det kan också divideras med många andra tal men då får man en massa decimaler och dem får jag inte betalt för.

Klockan har XII timmar. Det har även denna vers. Meningarna kan vara delade beträffande spörsmålet huruvida något väsentligt blivit framsagt i dessa dagens tolv korta stycken. Men minns:

Vi admonitjonister diggar delade meningar!

HOPKLISTRADE BERÄTTELSER XI/XII

Det finns i Jokioinen en trådfabrik dit vilsna författare och rådvilla skribenter ofta vänder sig. De har trådar för alla behov och de har förfaren personal som gärna bistår med att knyta samman dem.

Men det är långt till Jokioinen. Bor man exempelvis i Bemböle, är det 103,9 km. Dit går man inte på en eftermiddag. Och hur tunga känns inte de sista 0,9 en dag då man redan gått 103 km!

Steg hördes bakom mig.

Lätta, blyga – men också våta, klafsande. Och trippande, som av små marsvinsfötter! Men det var en hamster.

Ja, det var den lilla svarta kvinnan som ville dränka sig och det var Prisse. Mig återstår inget annat än att hänvisa till inläggen den 20 juni, och det gör jag så mycket hellre som du rimligtvis inte kan påverka min dator med någon fjärrkontroll. Störningssändarna i Vladivostok omöjliggör alla försök!

Lindström och den deprimerade mannen på stenen, de muntra fruarna från Borås och Olga Ollonborre låter sig urskiljas i den jublande massan. De skanderar:

Andens triumf över materien! Håll ut! Målet hägrar (ardea cinerea)!

HOPKLISTRADE BERÄTTELSER X/XII

Ingen stiger av i Mäkkylä.

Om någon skulle göra det, är det närmast någon som vill göra sig märkvärdig eller så är det en vilsen turist. Något liknande gäller vissa andra stationer men inte alla.

Jag föredrar att gå. Rutten är utomordentligt trist med stora tomma rivningstomter och åbäkiga skrapor med tomma kontorslokaler. De kan därför osökt fyllas med poesi – och med drömmerier, av dem som har anlag för sådant. En man som stod på taket av ett hus med fjorton våningar hoppade ner på gatan framför mig.

– Hittills har allt gått bra! ropade han när han föll förbi den tredje.

Det är de rätta takterna. FRID över hans minne!

HOPKLISTRADE BERÄTTELSER IX/XII

Svante från Alberga är ingen diktare. Här finns dock en Shellstation, flera skyskrapor och på andra sidan järnvägen gamla trävillor.

Eftersom jag inte visste vart jag var på väg, fick jag fråga många förbipasserande innan jag var framme. ”Framme” är nämligen en flyktig känsla, mycket flyktig, och att man är det vet man inte förrän man är det. Här är skogen betydligt glesare, om den ens kan kallas skog, och mannen som satt där var språksam.

Han var dock djupt deprimerad. Han brukar tillbringa sina somrar på landet i ensamhet men i år hade han inte förmått resa till den ort i östra Finland, där han brukar dväljas.

I Min skattkammare, som jag tidigare nämnde, fanns eller finns följande djupsinniga strof:

Det var en gång en mosse och i mossen en sten,
på stenen satt en gosse, en liten en.
Han hade varken far eller mor,
han hade varken tröja eller skor.
Det blev rysligt väder – mer säger jag ej dig,
förrn du ger gossen kläder,
att han må skyla sig…

Så fort jag av er får höra ett tröstens ord att överbringa, skall jag avslöja den deprimerade mannens namn och adress att ni må trösta honom. (Men inga ytliga, frejdiga tillrop, ”upp med humöret!” och liknande! Sådana gör mera skada än nytta.)

HOPKLISTRADE BERÄTTELSER VIII/XII

Nu hade jag redan åkt över tjugo kilometer och det var dags att byta buss.

– Peta inte i näsan! ropade jag glatt och klev av. Torka den i stället!

Fruarna Ödegåårdh, Silfvernoos och Noreply syntes inte till. De har antagligen återvänt till Borås, där en visning av friluftsmuséet i Ramnaparken äger rum den 3 juli. Jag hoppas de hinner i tid, ifall de är på väg dit.

Men här var verkligen folktomt. Längre fram, på höger sida av landsvägen, fanns en bana för frisbeegolf, till vänster var det skog, bara skog.

Jag gick in i skogen och mötte Svante. Han är avlägset släkt med en italiensk skald, som publicerat bl.a. Divina Commedia. Efternamnet var Albergh eller något liknande; jag kommer inte åt Google mitt i skogen. Men citera ur minnet kan jag:

Nel mezzo del cammin di nostre vita
mi ritrovai per una selva oscura,
ché la diritta via era smarrita.

Tant’è amara che poco è più morte;
ma per trattar del ben ch’i’ vi trovai,
dirò de l’altre cose ch’i’ v’ho scorte.

Nå, det är just l’altre cose jag håller på med. Eftersom jag får betalt per nedslag på tangentbordet vill jag uppehålla mig i skogen ett tag till.

HOPKLISTRADE BERÄTTELSER VII/XII

Olga Ollonborre steg på samma buss i Ytterby. Det var verkligen ett sammanträffande! Jag hade aldrig träffat författaren förut och visste inte hur hon såg ut. Men ingen, ingen annan kunde ha just denna knipsluga blick än författaren till den underbara treradingen ”Romans i månljus”.

Jag citerade den högt.

– O, sade Olga, med ögon och mun uppspärrade och runda av förvåning, kan du den?

Innan jag steg av hade jag lovat att agera lektör för hennes nästa samling, ”Dikter i dimma” på eget förlag men i samutgivning med Ordgubbarna.

Jag hoppas kunna interfoliera kapitlen med utdrag i det följande. Någon gång. Kanske.

HOPKLISTRADE BERÄTTELSER VI/XII

Först efter några års samlande ansåg jag mig förberedd nog att själv börja rikta förebråelser mot okända mänskor (jag hade övat med en utvald skara f.d. vänner).

På bussen till grannstaden såg jag nu en äldre kvinna som fick hjälp att ta sig upp på bussen av chauffören. Hon satte sig med möda längst framme.

– Ner med fötterna från sätet! sade jag.

Reaktionen var den väntade, dvs. oväntad. Sedan uppmanade jag en prydlig, kostymklädd man med hörlurar att inte tugga med mat i munnen. Och några tonåringar som satt längst bak bad jag skruva upp volymen så att hela bussen fick lyssna till Tapio Rautavaara!

Det finns så mycket elände i världen men små, små ting kan bidra till att förljuva mänskornas gemenskap. Så tänker i alla fall vi admonitjonister.

Om en månad skall jag ta itu med chauffören själv! Just nu har jag inte råd.