jul 13

Möten, virus och mänskor, del 1496 D

Gull-Viva Noreply var ensam om sitt namn i Borås. Hennes nummer hittade jag genast och hon svarade snabbt. Hon mindes mötet i Evitskog.

Gull-Viva kommer också längre norrifrån, men bara cirka trettio kilometer (”tre mil”, sade hon). Hon är hemmafru och hennes man arbetar i en hög position i något försäkringsbolag. Han gör uträkningar och beräkningar av olika slag – trist var vad det lät.

De har också tre barn (liksom Beata, Cecilia frågade jag inte).

Jag började tala om EM i fotboll och det samtalsämnet blev intressant från början. Hon håller på England i finalen på söndag. Hon brukar se på engelsk ligafotboll på veckosluten i TV och hon har varit närvarande vid en av Arsenals matcher – fast det är inte favoritlaget.

– Vem håller du på? undrade hon och jag sade att jag inte bryr mig om huruvida England eller Spanien vinner.

Det är märkligt hur fotbollen förenar. Fast hon inte heller närmare kände till Idrottsbladet – hon hade nog hört talas om tidningen i sin barndom – var spelet en brygga till andra idrotter. Ricky Bruch och Daniel Ståhl. Armand Duplantis och tom. Kjell Isaksson! Hon hade kunskaper som sträckte sig över många decennier. Hon hade hört samma kommentatorer i VM som jag som ung i Närpes, när vi alltid tittade på rikssvensk TV.

Men jag skall inte dröja så länge vid henne. Alla tre lovade återkomma och alla hälsade till läsarna! Jag tycker att någon av dem använde ordet ”jättekul!” för att de fick vara med, det låter ju litet töntigt men hon menade det och i Sverige är det kanske helt normalt språkbruk.

jul 13

Möten, virus och mänskor, del 1496 C

Det tog en god stund att få tag i Cecilia när jag väl fått låna en telefon av Robert i B-trappan. Det finns så många ’Silfvernoos’ i Borås och trakten där omkring.

Och när jag fått tag i rätt person, mindes hon mig inte först men eftersom hon varit i Evitskog vid samma tidpunkt, höll hon med om att det måste vara rätt person jag fått tag i. Och sedan kom hon ihåg att de frågat om namnet Nitram var polskt.

Cecilia kommer ursprungligen från Piteå, hon hade förfäder som hette ’Hopia’ i efternamn och det ändrade hennes far till ’Silfvernoos’. De tyckte att Hopia lät så högdraget på något sätt. Och det fanns en lämplig mängd Silfvernoosar i Borås för att man skulle smälta in i mängden, ändå inte alltför många. (Bara tre ’Cecilia’.)

Sedan blev det en paus. Jag kände en person som bodde i Piteå men det var länge sedan och hon kände inte honom. Hon var så liten när de flyttade till Borås.

Så det blev en paus igen, jag kom inte på något att säga. Jag frågade också henne om Idrottsbladet till sist – bara för att säga något – men den tidningen kände hon inte till. Hon är kanske för ung för det.

Men jag frågade om hennes arbete. Hon ”jobbar” (så säger de i Sverige också när de arbetar hederligt) på grönsaksavdelningen i en lokal matbutik. Faktiskt liknar hon inte litet en kronärtskocka, tänkte jag, men sade det inte högt. Hon har också semester just nu.

Samtalet med Cecilia flöt inte alls lika lätt som med Beata. Men hon hälsade också!

Kanske borde jag inte ha ringt upp alls. Varför var jag så nyfiken?

jul 13

Möten, virus och mänskor, del 1496 B

Nu, just nu, ringde mig Beata Ödegåårdh från Borås.

Hur hon kunde få tag i mitt nummer är mera än jag kan begripa, för jag har ingen telefon.

Hon krävde att få ett beriktigande infört. Det har hon rätt till enligt alla journalistikens moralkodex. Jag hade påstått att hon sjungande kreerade rollen som Mélisande i Evitskogsgängets opera. Det är inte riktigt. Det var en talroll i den aktuella uppsättningen.

Nå, gränsen är flytande mellan taktfast diktion och sång. Men nu vet ni. Jag kallar det sång men det var kanske på gränsen.

Jag frågade henne hur hon har det. Vi talades ju aldrig vid. Och Cecilia? Och Gull-Viva?

Hon visste inte så mycket om dem men själv befann hon sig på sin sommarvilla. Jag vet inte hur de kallar det i Sverige – kanske ”torpet”? Ett hus där hon ofta vistas sommartid, talade hon om.

Hon har en katt som heter Winfred och hon hade köpt kattmat i en liten butik med utsikt över sjön. Vilken sjö? Det vet jag inte. Hon sade bara ”sjön”.

– Utkommer Idrottsbladet fortfarande? undrade jag.

Hon sökte efter tidningen på nätet och sade ”nej”. Och de sista åren hade den mest handlat om motorsport.

– Det är inte intressant! sade jag. Bilåkning är väl ingen sport!

Det höll hon med om. Och till sist bad hon mig hälsa till alla läsare av bloggen.

Nu är det nog jag som snart ringer upp Cecilia och Gull-Viva med! Bara någon lånar mig en telefon.

jul 13

Möten, virus och mänskor, del 1496 A

Klart vitt ljus lyser i sockertoppens stora fönster på taket. Det är en tillbyggnad där målaren försöker tvinga det röda att te sig så rött det någonsin förmår i elektriskt dagsljus.

Under golvet bygger en annan man fioler. Men här händer också annat. Ett misslyckat konstverk står ett stycke längre bort – det är ett beställningsverk av en utländsk konstnär, som bara kopierade ett tidigare verk ur en annan miljö och placerade det här. Det passar inte alls men han fick betalt av staden och estetiska domar är inte juridiskt hållbara.

Det är konstnärligt så att man mår illa, överallt. Jag möter en man som inte vet var han är. Det beror på att han befinner sig omkring sextio kilometer hemifrån och han kom hit med tåg i ett enda ärende – sedan åker han tillbaka: han har ett paket med tennisbollar under armen.

Varför?

Han får inte den rätta känslan i en forehand om bollarna inte är dekorerade på ett visst sätt. Och här finns en firma för sådana bollar.

I Närpes låg tennisplanen nära Ån. Det hände väl att bollar flöt bort men när grannpojken och jag sökte genom gräset utanför för att själva kunna spela, inte stötte jag då någonsin – detta var för så länge sedan att bollarna var vita – på någon med inskriften ”Ät mera tomater!” eller ett sirligt ”M.B.” för Min Boll.

Gräset kring planen var högt och oklippt, där vimlade av mygg men i gengäld var det fritt från estetik och andra giftiga bekämpningsmedel.

jul 12

Möten, virus och mänskor, del 1495

Men blev det då slut på allt hovskvallret? Pappa, berätta mera!

Nej, inte alls. Den oförvägne riddaren hade en väpnare, en ung pojke som en morgon syntes till stallet gå.

Där blev han varse en eldig springare som fått en black om bakfoten. Väpnaren synade hoven och befriade raskt sin fåle från det minst sagt hindersamma förfånget. Han sadlade ifrågavarande kuse och ekipaget lade sig i träning.

Inom kort – ty hästen var ingen vanlig häst utan förtrollad, den fattade genast galoppen och lade pegasen i botten – hade de vunnit allt som stod att vinna på travbanan… Vermo och Solvalla och allt vad de nu heter… ”banan som banan”, sade apan… och med prispengarna köpte väpnaren ett eget slott inte långt från Vikare.

Hästens öde blev tragiskt, ty den gick ner sig på isen och sjönk med man och allt, men väpnaren bytte namn till Karlsson och gick in i makaronbranschen. Genom flit och pga gynnsamma konjekturer blomstrade hans företag och när han omsider drog sig tillbaka för att njuta sitt otium cum dignitate jämte hälsosam föda i måttliga mängder, var han alltså ganska nöjd.

jul 11

Möten, virus och mänskor, del 1494

Den 20 juni utlovade jag alla läsare en riktig saga. Ta den som en belöning för uthållighet.

Det kommer en gång att finnas ett land som har en kung som bor i ett slott” började jag preliminärt och utlovade en traditionell story med prinsessor och drakar.

Tidsformen var futurum men egentligen handlar alla sagor om det som är. Det finns någonstans på vårt bullriga klot en kung som har en dotter. Sådana benämns prinsessor.

I landet finns också en drake. Och vart än prinsessan gick och vart hon än vände sig, följde draken henne tätt i spåren. (Det gjorde den ofta också med hennes far men han var inte lika intressant.)

Prinsessan vred sina olyckliga små händer. Ack, sade hon, finns det då i hela riket ingen som befriar mig från den vederstyggliga draken?

En påpasslig journalist publicerade omedelbart hennes utbrott. Prinsessan måste gå in på slottets könsneutrala WC för att få gråta ut.

Detta pågick i hundra år. Då läste prinsessan i Kron-Nytt (ett internt informationsblad för kungligheter) en liten annons där en riddare lovade att omedelbart, tappert och utan (pekuniär) ersättning befria vilket kungarike som helst från vilken ohygglig drake som helst!

Prinsessan sände genast e-post till riddaren, som infann sig följande dag. Han flög, men hans hemland låg öster om månen och därför tog resan ett helt dygn i anspråk.

Prinsessan berättade om sitt bekymmer. Riddaren gick oförvägen till drakens redaktion och sökte anställning! Han kände en trollpacka som förfalskat rekommendationer från flera kontinentala bulevardtidningar och därför städslades han omedelbart och hans uppgift blev att bevaka kungahuset!

Det kan man ju begripa vad han sedan hittade på och vilka rykten han spred ut! De blev alla trodda, draken publicerade dem och miste samtliga prenumeranter. Prinsessan och riddaren ingick äktenskap och levde lyckliga i alla sina dagar. De läser aldrig tidningar och de tittar inte på TV.

Inte ens på naturprogram från BBC!

jul 10

Möten, virus och mänskor, del 1493

Borde jag alls nämna det?

Kanske inte. Men å andra sidan: en gång journalist, alltid journalist. Demokratin dör i mörker.

Mitt fotbollsintresse flammade upp m.a.a. EM i Tyskland och jag besökte även FC Bemböles match mot HöPS (Hölmölän Palloseura; se inlägg 1480 och 1481).

En funktionär närmade sig mig bakifrån och framhöll att politiska gester var förbjudna. Han ville veta vad det var jag försökte visa genom att med båda händernas fingrar forma ett ’K’ i luften.

Jag kunde upplysa honom om att det står för sloganen ”Från Pumpviken till Gålisjön” och används av Karisbor. Leif Lewandowski Lindholm är halvproffs – anställd av Bemtäck så att träningarna ingår i arbetstiden – och bosatt i Karis. Han hade just gjort mål för hemmalaget.

Det gjorde funktionären ännu mera misstänksam tills jag förklarade att båda dessa vatten redan tillhör Karis och att gesten är ett uttryck för tillfredsställelse – allt är bra, bara bra, som det är. (Han kontrollerade saken med hjälp av någon karttjänst på nätet.)

Allt avlöpte därför väl. Matchen slutade oavgjord. Ingen tilläggstid eller avgörande med straffsparkar tillämpas i division V.

jul 09

Möten, virus och mänskor, del 1492

Man får inte tänka att admonitjonismen, som jag preliminärt presenterade den 3 juli (1486 F), främst är en ad hoc-ideologi för ilskna gamla tanter av båda könen. Den är mera än detta, den har en noga genomtänkt teoretisk grund. Bland föregångare till admonitjonismen idag vill jag gärna se tänkare som Henri Bergson och Benedetto Croce.

Av dessa lär vi oss att tiden är ett flöde, att tillfällena aldrig kommer åter, att det gäller att gripa dem i flykten. Inspirationen är viktig men å andra sidan – vilket den senare Croce med all önskvärd tydlighet betonar -, liksom historia är filosofi i rörelse, är tillämpad admonitjonism punktuell och de rätta tillfällena låter sig inte varken förutses eller i efterhand systematiseras och katalogiseras. Allt är idé, idén är allt, ”historieskrivning” i den inskränkta meningen av förtecknande av skeenden är ett tomt skenbegrepp.

En god tillrättavisning är – bildligt talat – en atombomb som lodrätt från ovan detonerar i ett dockhus. Den åstadkommer förödelse, förvirring, strålningsfara och genetiska skador för eftervärlden. Ett ”torka fötterna!” denoterar inte enbart själva den torkhandling som (eventuellt) följer, utan den är uttryck för en intention som omskapar samhället och all mänsklig gemenskap för alltid. Så länge fötter finns, kommer behovet att torka dem att finnas kvar, men också behovet att uppmana medvandrare till detta!

Om denna utsaga synes trivial, beror det på att dess fulla innebörd inte framgått för läsaren. Bergson och Croce drog aldrig de fulla praktiska konsekvenserna av sina insikter och de är blott förelöpare till admonitjonismens egentliga blomstringstid, som infaller just nu. Här. Idag.

Det står utom allt tvivel att den amerikanska vicepresidentskan Kamala Harris är admonitjonismens första teoretiker. Det är nog att citera ett uttalande av henne för att detta skall framgå, omedelbart, momentant och intuitivt. Hon har sagt: ”It’s time for us to do what we have been doing and that time is every day.”

På ett mera insiktsfullt vis kan man inte uttrycka tre viktiga dimensioner i det admonitjonistiska tänkandet: (a) det historiska medvetandet, (b) handlingens implicita krav på aggiornamento, samt (c) upprepningens betydelse och nödvändighet (vulgärt: ”tjat”).

Läs och begrunda! Simma lugnt! Och snyt dig!

jul 08

Möten, virus och mänskor, del 1491

– Det gäller bara att ha rätta boktitlar, sade grannfrun. Maud Gonne heter hon.

Så jag kilade in Kvartetten som sprängdes mellan Kompositförstärkning av betong i vardagslag och Pålning för husbehov. Sedan hördes inga flera explosioner. De gamla huskonsterna är ofta effektiva fastän man inte har någon vetenskaplig förklaring på varför de fungerar.

Lössläppta huvudpersoner ur skönlitteraturen är ändå ett litet problem. Det händer sällan att de lösgör sig på samma sätt som ovannämnda ingenjör.

Jag minns bara ett enda fall ur min egen fatabur. Det var för många år sedan och då gällde det Mimmi Pigg. Hon åkte moped förbi vårt lantställe i Aix-en-Provence och vi bjöd henne på ärtsoppa. Hon tackade artigt.

Kanske var det en skoter. En gul Yamaha, tror jag, men jag är dålig på märken.

Som Maud Gonne helt riktigt påpekade när jag ringde på igår: ”Det gäller att inom förnuftets gränser erövra barnasinnet åter.”

Hon vet vad hon talar om, hon var revolutionär.

jul 07

Möten, virus och mänskor, del 1490

För en tid sedan berättade jag om hur jag i drömmen samtalade med [Miranda] i domkapitlet – av alla jordiska ställen! – i Borgå. Som även i verkligheten glömde jag ibland namn på författare och verk jag läst. Och det märkunderliga var att denna drömda [Miranda] fyllde i de rätta namnen – i drömmen.

Det leder mig till hypotesen att det är med minnessvaga åldringar alldeles som med dem som hävdar att de inte tycker om röd limonad och grisar – de låss!

Jag hade en klasskamrat, han hette Klas och hans huvud var av glas. En subprekär anomali han ådrog sig vid slagsmål med en stövare – det var då han blev smittad. Jag vet inte vad den heter, hudsjukdomen som gör att huden blir tunn som en majoritet i Turkiets parlament och genomskinlig som en förevändning. Alltnog, man kunde se hur allt fungerade där inne. När Klas grubblade och tänkte, såg man kugghjul röra sig, lampor blinka, dioder lysa och klaffbryggor haka sig fast på de mest oväntade ställen.

Och när han sade att han glömde såg man att fakta fanns där hela tiden i en hög, det var bara det att han inte kom åt dem just då.

Är det kanske så med dig också? Är det det?

Tidigare inlägg «

» Senare inlägg