En av mina föregångare, Johan Ludvig Runeberg, utgav Helsingfors Morgonblad åren 1832-1837. Om sina journalistiska erfarenheter berättar han i dikten Vid en källa.
Som redaktör är man beroende av källor av skiftande slag. Helsingfors var vid denna tid med sina omkring tiotusen invånare en liten stad, även om universitetet efter Åbo brand år 1827 flyttats till staden. ”Kejserliga Alexandersuniversitetet i Finland”, som det kom att heta, var naturligtvis skådeplatsen för en mängd intriger.
Det dagliga skvallret fick gott om näring. Runeberg inspirerades till dikten ’Källan’ efter att ha fått motstridiga, förtroliga uppgifter av sina kolleger i en utnämningsfråga. Den gällde ett lektorat i historia. Runeberg satt vid redaktionsfönstret och blickade ut över Kronohagen mot havet, där ett åskväder var på kommande och molnen rörde sig snabbt. Han slogs av hur dessa obeständiga skyar kunde liknas vid de uppgifter som stod utgivarna av Helsingfors Morgonblad till buds:
Jag sitter, källa, vid din rand
Och ser på molnens tåg,
Hur, ledda af en osedd hand,
De vexla i din våg.
Särskilt tänkte han på ett sminkat fruntimmer som uppsökt redaktionen för att vinna understöd för sin äkta make till lektoratet. Runeberg blev uppbragt och damen blev prompt utkastad med en uppmaning att aldrig komma tillbaka, ett faktum som han dock ädelmodigt nog inte ville offentliggöra utan han framställer saken så att avskedet ägt rum på damens eget initiativ:
Der kom en sky, den log så röd,
Som rosenknoppen ler.
Farväl! Hur snart farväl den bjöd,
För att ej komma mer.
Följande dam var ute i ett liknande ärende och rönte samma behandling:
Dock, der en annan mera klar
Och strålande igen!
Ack, lika flyktig, lika snar,
Försvinner äfven den.
Det är dock antagligen en poetisk överdrift att ytterligare ett fruntimmer redan samma dag skulle ha uppsökt redaktionen. Runebergs poetiska ådra har antagligen inspirerats av att han från redaktionsfönstret fått syn på en beryktad svartklädd poetissa, pseudonymen -qv, som kom för att prångla ut något av sina poetiskt mindervärdiga alster. För Runebergs ädla sinne och fasta håg är det naturligt att sammanföra dessa skilda erfarenheter med ett poetiskt grepp. -qv klampar besviken ned för trapporna, Runeberg skildrar hörsel- och synintrycket härav jämte sin egen beklämning:
Nu åter en! — Den vill ej fly,
Den vandrar tungt sin stig,
Men, källa, mörk är denna sky,
Och den förmörkar dig.
Men med den djärva fatalism och det storsinta djupsinne som är poeten egen, är skalden genast beredd att medge att han själv ingalunda är felfri. Också han har uppsökt redaktioner i syfte att bjuda ut mindre lödiga alster:
Jag tänker, när jag ser dig så,
Uppå min egen själ:
Hur mången gyllne sky också
Har bjudit den farväl!
Särskilt tänker han på ett tillfälle vi inte gärna nämner, eftersom skaldens hustru på gamla dagar uppmanat oss att inte sätta tilltro till ryktet härom.
Hur mången, tung och dyster, spred
Sin djupa natt i den
Och kom så hastigt, ack, men skred
Så långsamt bort igen!
Storsint ser skalden dock dessa fattiga krämaresjälar – välbekanta grannar i småstaden – speglas i glansen av hans eget ädla, upphöjda sinne och utbrister:
Men hur’ de kommit, hur’ de gått,
Jag känt dem ganska väl:
De varit tomma skyar blott
I spegeln af min själ.
Skall de få inverka på hans sinnesstämning? Vi kan tänka oss Runeberg lägga sin fasta näve på redaktionsskrivbordets hörn och med handen på plånboken, i den ställning han förevigats i Esplanadens staty, ödmjukt men medveten om sin höga kallelse undanbe sig flera besök av småttiga andar:
Och spegelns ljus och mörker skall
Likväl af dem bero! —
O källa, när blir leken all,
När får din bölja ro?
Runeberg sätter sig vid furubordet och tar fram en av hustrun förfärdigad tårta. Han äger den föredömliga egenskapen att kunna avfärda låga erfarenheter och inom kort har hans eldiga håg, vid åsynen av måsflocken ovanför Sibbofiskarnas skutor, genom mäktiga inspirationssprång och associationer funnit inspiration till ännu en stor dikt – Svanen!
(Föreliggande studie har vid Helsingfors Universitets litteraturvetenskapliga fakultet framlagts i ett fåfängt försök att vinna graden factum est non sine cum nulla laude approbatur, dvs. ordagrant ”det är faktiskt inte utan att den skulle ha bort ges ett berömligt godkännande”.)
