Camilla vid skiljevägen

Ja, almanackan är sista juli nu.

Mc och Lindström avstod från inlägg. Lindströms målande hade förändrats och förbättrats i Wakefield. Han hade gjort skisser i Sjödistriktet och hans tolkning av hallonträdet var koloristiskt utsökt. De blåvitrandiga bären är inte lätta att återge men här fanns harmoni och balans mellan de klara färgerna.

Umz och de sju syskonen fanns överallt och ingenstans. Den yngsta, lilla Iop, är född i december och kortast till växten. Medelålders kallas hon ännu lilla Iop. Hon och Laura fann varandra. På hallonträdets lägsta gren, där lilla Iop en gång hängde på tork, riggade de upp gungor. De sjöng om en sommardag i Kangasala och gjorde nya ord. De gick också en gång ner till stranden, där Laura till sin häpnad märkte att hon inte längre kände minsta lust att dränka sig – eller, rättare sagt, att låtsas vilja göra det.

Den enda ortsbon vi umgicks med var gamle Hedenswärd, som fiskade vid stranden. Bland de fiskar han drog upp fick han ibland också gamla, förborgade ting på kroken som på detta sätt kom åter i dagsljuset.

Gertrud diskuterade filosofi med honom. Jag skall göra det när och om jag någonsin kommer hem igen.

Den sista dagens kväll kom en gul paketbil med lampor på taket sakta körande längs den lilla och slingrande vägen. Det var dendrologerna. De var fruktade men väntade – här i världen finns ingen, ingen varaktighet.

Och kanske växer det upp nya hallonträd. I Padasjoki eller någon annanstans.

Mitt eget inlägg på symposiet var kort. Jag presenterade [Miranda], min imaginära sångmö, och hennes släktträd. Pappa Prospero m.fl.

Miranda betyder ”den beundransvärda” eller rentav tillbedjans- men inga tillber jag obefintliga.

Sedan tog de muntra fruarna från Borås vid. Beata Ödegåårdh sjöng sitt inlägg. Hon har en rätt låg stämma när hon talar men hennes sångröst är högre stämd. Hon sjöng Dina ögon äro eldar och i brist på mikrofon hade hon en kotte i handen. Hon vandrade runt främst de manliga deltagarna i symposiet under sången.

Så kommenterade hon orden ”vänd dig till mig, vänd dig från mig” och gjorde hänvisningar till Maeterlincks (vars libretto hon ju skanderade i Evitskog) estetik. Det handlade om Fågel Blå och fantasin… men nu är almanackan redan nästan augusti och jag går vidare till Cecilia och Gull-Viva.

Fru Silfvernoos bekände sin dragning till l’art pour l’art och berömde det meningslösa i uppdiktade händelser. ”Här”, sade hon, ”har jag fått gestalt och liv för en enda gång och ett enda tillfälle, i en enda välvillig blogg”.

– För all del, sade jag, du får gärna återkomma!

Hon ställde sig tacksam men framförde sin önskan att jag då och i så fall gärna fick berätta mer om hennes yttre habitus. Inte för att hon är någon skönhet, sade hon, men det ger mera färg och liv åt skildringen!

Fru Noreply ville å sin sida också ge rum för vardaglighet och realism i litteraturen. Hennes korta inlägg var både djupsinnigt och intresseväckande och jag beklagar därför uppriktigt att det pga. ämnet inte låter sig refereras i just detta forum. Jag tar upp hennes tankar på en helt annan plats och i andra sammanhang. ”Det blir bra så”, sade hon glatt.

Resten av den timmen ägnades relationerna mellan Padasjoki och Borås och möjligheten att eventuellt förena dessa orter med en motorväg. Jag höll med om det önskvärda i projektet men jag är inte tekniskt sinnad.

Lindström var mera insatt i planeringsärenden och vägbyggnad.

Idag var Gertrud skrudad i olika ljust blå nyanser. Hon svängde sig ett halvt varv inför publiken innan hon inledde:

– Jag vill komma med några små kommentarer till Fros förtjänstfulla analys av påskharefenomenet. Det var Mc som fäste min uppmärksamhet…

– Va? sade Mc och tittade sig förvånat omkring.

– Det var Mc som fäste min uppmärksamhet vid spegelns betydelse. Haren eller kaninen förekommer i berättelsen om Alice i Underlandet, där den ledsagar Alice till en sas. spegelvänd värld. Denna värld finns i underjorden, i vårt undermedvetna.

– Det cartesianska tänkande vi har i Västerlandet idag bygger på den oreflekterat självklara subjektivismen i föreställningen om existensen som betingad eller motiverad av det tänkande subjektets jagmedvetande. Utan mig själv ingen värld, utan världen inget jag.

– När Mc ställde mig sina enkla frågor, insåg jag vidden av detta dilemma. Genom att ifrågasätta min av spegeln förmedlade självsyn, visade han på ett mycket insiktsfullt sätt…

Mc såg förvånad ut.

– …på ett mycket insiktsfullt sätt hur denna ontologi medför en extrem själviskhet i den sociala interaktionen. Om min existens är beroende av mitt tänkande, är primärt alla medel tillåtna för säkerställande av denna existens. Ja, än mer, alla de önskningar om ökat fysiskt välstånd och trygghet jag har, bör tillfredsställas.

– Efter Mcs intervention i mitt tankeliv har jag redan några gånger, vid bytandet till nya klädesplagg, riktat ett finger mot min egen i spegeln återgivna gestalt och tilltalat detta inte med ’jag’ i tankarna, utan med ’du’. Det är ’du’ som är tillvarons centrum, inte ’jag’!

Just då kom Lindström äntligen. Vi var nu fulltaliga. Utan att se åt höger eller vänster gick han lugnt till en av träbänkarna, satte sig på mitten av den och började lyssna intresserat.

– Som Lévinas anmärker, och Rosenzweig med honom, är etiken den första filosofin! Vad nyttjar oss en förment kunskap om tillvarons väsen som sådant om vi inte har någon att dela med oss till? I den gångna nattens mardröm befann jag mig inomhus i en stor bostad men ändå stod det underbara hallonträdet där – förvandlat! I stället för de smakliga bären hängde där en mängd prislappar, försedda med höga belopp. Det var – eller utgav sig för att vara – konsumtionssamhällets Livsträd men för oss kristna är det ett Dödens träd.

– Jag vaknade av att jag skrek, slutade Gertrud sitt anförande.

– Jag förstår din oro, sade Fro.

Han är haronom, som nämnts, och i början av studierna ingick både freudiansk och lacansk psykoanalys med särskild inriktning på harar. Inte explicit påskharar men dessa ingick naturligtvis som en underavdelning när det gällde att utforska harens själsliv.

Det var innan han insåg att psykoanalys i ovannämnda tappningar mest är nonsens – det tog honom nästan hela det första året. Jag hade grubblat över detta med blått och gult. Inte var det Ukraina, det visste jag. Och inte Sverige. Men däremot kanske hemmalagets färger i Närpes…?

Nu sade Fro:

– Det är två saker som oroar dig. Dels är du rädd för att inte bli trodd, dels är du besviken för att du tror att det är något väsentligt du har att säga men det blir nonchalerat.
– Nå, just det! utropade Gertrud men satte genast ett finger för munnen. ”Jag skall vara tyst och inte avbryta”, lovade hon.
– Haren hånar dig med Marco Polos namn. Inte heller hans berättelser blev trodda när han återvände från sina resor i fjärran land. I skönlitteraturen har exempelvis Harriet Löwenhjelm och Harry Martinson skildrat liknande erfarenheter:

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha’n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
(Löwenhjelm: Jakt på fågel)

Många som varit på bio tala
som om de varit i Guatemala.

När han berättar om livet därute
sucka de: ”Ack om på bio vi sute.”
(Harry Martinson i Resans slut)

– Det är säkert en riktig analys av skribentens predikament, sade jag till Fro. Man blir inte trodd av vanligt folk. De skakar på huvudet och säger: nonsens. Men… vad kan man göra?

Då yttrade sig Laura oväntat, den första och enda gången under de allmänna diskussionerna:

– Strunta i dem! utbrast hon. Strunta i dem! Vi vet ju själva vad som är sant och vad som inte är det!

Sedan tittade hon sig litet ängsligt omkring.

– Är det en spegel du har där? undrade Mc.
– Ja, sade Gertrud vänligt. Hon hade ställt upp spegeln mot ett träd och hon bytte dräkt för varje samling under de dagar symposiet varade, dessutom till morgon, kväll och kaffet.
– Du kanske speglar dig i den? undrade Mc.
– Ja, sade Gertrud oföränderligt vänligt, jag speglar mig i den.
Mc betänkte svaret. Han fortsatte:
– Då är det dig själv du ser i spegeln?
– Ja.
– Ursäkta om jag är nyfiken, men hur vet du att det är du?
– Om jag rör den ena armen, rör sig hon i spegeln på samma sätt.
– Det här är kanske dumt, förlåt att jag frågar, men vad skulle du göra om hon rörde på den andra armen i stället?
Gertrud tänkte.
– Jag skulle bli rädd, sade hon. Och skrika!
– Men du är inte rädd för din egen spegelbild när den rör sig som du?
– Nej…
– Så du är inte rädd för dig själv?
– Nej, naturligtvis inte.
– Varför är du inte rädd för dig själv?

Gertrud vakade. Hon hade ätit många hallon och sovit dåligt och Mcs fråga ansatte henne. Hon hade haft en mardröm där alla mänskor gick klädda i splitternya dräkter och ständigt köpte nya plagg i dyra butiker.

Hon tänkte över drömmen. Sedan sade hon till Mc: Jo, jag är rädd! Egentligen!

Mc förstod inte vad hon menade. Men underligt nog kom ämnet på tal igen när haronomen Fro höll sitt fascinerande, improviserade föredrag efter att jag frågat honom om påskharen.

Beata ansåg sig självskriven som ordförande.

– När man skriver något, inledde hon vårt första kollokvium under det underbara hallonträdet, är det alltid om något man själv upplevt. Även om man fantiserar, kan man bara fantisera utgående från egna minnen och upplevelser, inte andras.
– Varför inte andras? inföll Gertrud. Jag tror att på natten… då man drömmer… har man kontakt med det kollektiva undermedvetna. Då…

De andra tog ingen notis om henne.

Olga Ollonborre var den första kvällens överraskningsgäst, de andra visste inte att jag bjudit in henne. Hon framförde några nyskrivna poem, av vilka jag genast förvärvade mig citaträtten till det första, den heter Mitt hallonträd, och hon berättade med kännspak blygsam anspråkslöshet att hon blivit inspirerad av Edith Södergran:

Min barndoms hallonträd står högt i Padasjoki
och skakar sina grenar: vad har det blivit av dig?
Hallon hänger som förebråelser: ovärdig står du under oss!

Nu ville vi säga dig konstens hemlighet:
nyckeln till alla hemligheter ligger i sagan om hallonträdet.
Vi ville stöta dig för pannan, du Ollonborre,
vi ville väcka dig, Olga, ur din sömn.

Alla applåderade, Cecilia längst och ivrigast. Under den estetiska diskussion som följde ville hon särskilt föra fram besjälningen av hallonträdet och denna föreställnings anslutning till admonitjonismen: ”Vi ville stöta dig för pannan, du Ollonborre, / vi ville väcka dig, Olga, ur din sömn.”

– Är inte detta, undrade Cecilia Silfvernoos retoriskt, själva kvintessensen i admonitjonismens litterärt-samhälleliga program?

Och till detta fanns inte mycket att tillägga. Olga reste hem redan samma kväll, hon drabbades av ett kraftigt anfall av inspiration och då tål hon inget sällskap på fyra-fem dagar. Umz körde henne ända till Lahtis och tåget. Olga går svartklädd liksom Laura men Laura är mera mörksvart, hos Olga noterar man inte färgen eller brist på sådan. Hennes kjolar fladdrade där hon satt bakom Umz på motorcykeln. Med den ena handen höll hon sig fast, med den andra höll hon i hatten och en diktbok med ljusblå pärmar som hon hade inkilad under armen.

Ett litet moln av avgas hängde kvar i den tysta sommarkvällen sedan de åkt.

Den första jag såg när jag anlände, var Mc. Det förvånade mig. Han var ju inte inbjuden sedan han inte infann sig ifjol. Men han hälsade mig glatt och berättade att han inte hört väckarklockan, att han missat tåget, att han haft ett viktigt osv., osv. I själva verket infann han sig redan ifjol men först då vi andra redan rest.

Det bekymrade honom inte, han gick hem till Gustav och Lisa som bor i närheten och sedan satt han där och talade med dem tills de tröttnade och erbjöd honom en sängplats över natten. Som han sedan inte kom sig för att åka varken följande dag eller någon av de därpå följande, hade han tillbringat hela året här. ”Men jag kanske får åka hem med er?” frågade han för nu säkerhets skull.

De andra hade anlänt med tåg och buss men Gertrud kom med en gammal, gulgrå Saab. Det var någon ur lopptorgsgruppen som skjutsade henne och bilen var av mycket gammal modell. Hon öppnade bakluckan och tog ut något som såg ut som en stor tavla, invirat i papp – det visade sig vara en spegel! Också i övrigt hade hon en hel del bagage.

Umz och syskonen anlände från olika håll, de dök bara plötsligt upp. Laura kom försiktigt gående längs den slingrande strandvägen under höga lönnars låga grenar. Olga Ollonborre tog taxi till en hållplats en kilometer från hallonträdet och gick sedan omtänksamt nog den sista biten till fots för att inte av misstag vägleda nyfikna. Som hon var mera van att skrida över blomsterängar, blev det en mödosam promenad för henne.

Men nu var alla bekymmer glömda. Det är dags att övergå till viktigare ting.

Först något om förberedelserna för symposiet och dess tillkomst.

Nu har [Miranda], min imaginära sångmö, en viss betydelse i detta sammanhang – det är ju ändå jag som skriver – och jag inhämtade i ett tidigt skede [Mirandas] syn på saken:

– Tag dem med dig allihopa! Tag med de muntra fruarna från Borås, och Laura, och Ängeln, och Lindström. Tag dem med till Padasjoki, låt dem berätta om sina liv och tankar för Umz och alla hans syskon! Prisse behöver inte komma med.

”Ja”, sade jag. ”Låt gå!” Litet orolig var jag ändå för Lauras del, tänk om hon fick återfall? Om hon kom på tanken att dränka sig i Tyhjälänlahti? Viken ligger inte så långt från det underbara hallonträdet. Också Päijänne finns inom gångavstånd. För säkerhets skull tog jag reda på att det är långgrunt i viken.

Ängeln är ju ingen äkta ängel, i fortsättningen använder jag hennes borgerliga namn Gertrud. Efternamnet avslöjar jag inte men den som är intresserad kan gå in på någon lopptorgsgrupp på nätet och ropa på henne.

Jag sände ett brev till Lindström via hans nevö i Wakefield och de andra tog sig på olika sätt till hallonträdet efter att ha erhållit koordinaterna. Umz läser min blogg, han behövde inte meddelas särskilt. Född i januari håller han reda på sina sju jämnåriga syskon och informerar dem.

Det var den första dagen i veckan vi träffades, alla utom Lindström, som anlände följande morgon. Hans nevö hade glömt att genast ge honom brevet och dessutom är postgången oregelbunden där.

Följande dag gick jag rakt genom Lahtis och tittade på hoppare i plastbacken. Ingen vågade sig ut på flykt från den högsta.

Jag följde sedan Jalkarannantie längs Vesijärvis södra strand. Till kvällen blåste där upp en styv kuling från sjön. Så tog jag en väg till Padasjoki som jag av förekommande orsak inte vill avslöja. Dels pga. det pågående symposiet, dels pga. att jag inte vill ge ledtrådar om hallonträdets exakta läge förrän Umz och syskonen bestämt sig för vilka dendrologer de vill anlita när saken offentliggörs. Det kommer ju att vålla internationell uppmärksamhet, för sådana träd kan egentligen inte finnas, det betonade Pex och Ugh för mig.

En märklig upplevelse på vägen var något som var som ett slags hallucination och ändå inte var det, bara en envis tanke som inte försvann eller lät sig utplånas, utan ständigt gäckande återkom. Den tog gestalt av en påskhare, en irriterande liten hare med prydlig blå kostym och en gul pappershatt. Den stod invid vägen och sade: ”Du ljuger, Marco Polo!”

Den fanns bara plötsligt där och sedan dök den hela tiden upp på nytt vid vägkanten ungefär på sträckan mellan Savio och Mäntsälä. Därefter kom den inte längre tillbaka och jag har inte sett den igen.

Måste fråga Fro, han är haronom.

På morgonen kom ett lätt regn som gjorde det lättare att vandra. Cecilia Silfvernoos’ kusin (hon heter Hopia i efternamn) bor i Mäntsälä, nära den stora kyrkan man tycktes dyka in i med bilen när man anlände söderifrån förr i världen. Nu finns där en ringväg. Kusinen är pensionerad journalist, mest har hon skrivit om idrott i branschtidningar och i olika dagstidningar.

Vi hade gemensamma bekanta från världsmästerskapen i friidrott i Helsingfors 1983. Hon hade intervjuat några av världsstjärnorna; jag hade bott i en studiebostad nära deras förläggning i Otnäs och bara glott på desamma bakom det galler som skilde deras inkvartering från vanliga mänskor. Journalisten heter Leena men det är inte hennes fel, för det var hennes föräldrar som valde namnet.

Leena bjöd också mjölk till kaffet.

Sedan vandrade jag vidare mot Lahtis och sov igen på en bänk. Det var egentligen ett gammalt baksäte från en bil och det stod utanför en liten firma driven av estniska män för begagnade bilar. Där luktade olja av sovsoffan och som filt fick jag ett plaststycke eller tunn presenning, sliten och trivsam.

Det var här jag anade haren första gången. Det var här.