Camilla vid skiljevägen

För ett antal år sedan höll jag en kurs i praktisk svenska för några unga studerande, vi läste dagstidningar och samtalade om vardagliga ting.

Jag såg en av deltagarna igen. Han har numera examen i sitt huvudämne, antropologi – läran om mänskan.

Det lät intressant. Därför ville jag veta mera om hur studierna i hans ämne bedrivs. Det jag fick veta överraskade mig.

Vi kan kalla honom Antero. Han berättade att utgångspunkten för studiet av mänskan är att det inte finns några mänskor.

Och hur kan man bedriva antropologi med en sådan… ursäkta mig, vansinnig tanke? undrade jag spontant.

Det tycks gå bra ändå. Det finns ju många grenar av antropologin. Man kan studera hur man har tänkt sig att mänskor skulle se ut, vilka spår denna övertygelse om mänskans existens avsatt i historien, osv, osv. Man kan bedriva jämförande antropologi, se hur man föreställt sig mänskan på olika håll i världen. Vilka känslor och föreställningar har tanken på mänskan gett upphov till? Det är ett ämne för antropopsykologi och antropofenomenologi.

Men, men, sade jag…

Antero försäkrade att antropologin är strängt vetenskaplig. Man kan inte utgå från obekräftade antaganden utan bevis. Visst ser det ut som om mänskor existerat och fortfarande existerar och som om de till på köpet är ivrigt verksamma. I gott och mest i ont. Men det är önsketänkande. Mänskan finns inte, inte strängt vetenskapligt. Visst får du personligen och privat tro att du finns till men det är då din subjektiva övertygelse och inte vetenskap.

Och du själv då?

Nu tog Antero på sig en lätt överseende min:

– Naturligtvis finns inte jag heller, sade han. Och jag kan försäkra dig att en studerande som är övertygad om att han själv existerar inte har några möjligheter att få bedriva högre studier vid universitetet, publicera sig eller komma framåt i sitt yrke. Bäst att byta ämne i tid för en sådan stackare.

Hur tänker han sig då att han skall kunna vara verksam som antropolog i framtiden?

– Det finns gott om arbetstillfällen, sade han. Det finns kommunalt anställda antropologer, skolorna undervisar i antropologi och när man fått en antropologisk skolning, kan man också vara verksam inom många andra områden där det behövs kunskaper om vad mänskan är… förlåt, vad hon tror sig vara.

Och lönen är bra.

Nog förhåller det sig väl så som Antero säger, han är ju expert numera. Men en enkel teolog har svårt att begripa hur det går till inom den verkliga, omutligt rationella och förutsättningslösa högre Vetenskapen.

Det fanns inte så väldigt många böcker i mina föräldrars bokhylla när jag var liten men dock en ansenlig mängd. Där fanns läroböcker i juridiska ämnen, som min far införskaffat på tjänsten vägnar och för undervisning. Men som han personligen var mera intresserad av evangeliet än av lagen, fanns där Luther och många andra pålitliga dogmatiker. Min mor var tidvis också lärare och hennes böcker handlade mest om svensk och finsk språklära.

Sedan fanns där de intressanta böckerna, de vilkas förekomst i hyllan inte gick att förklara med rationella argument. Som jag redan tidigt kom att betona de strängt osystematiska studiernas betydelse, var det dessa jag fastnade för.

Där fanns några böcker av Olli. Inte kunde jag någon finska och Olli var en finsk kåsör. Jag minns inte hans riktiga namn. Men inledningen till ett av kåserierna är oöverträffad och stark nog att översätta sig själv i mitt unga sinne:

”- Hyvää, sanoi mustapartainen mies, päivää.”

Den svartskäggige mannen var Ollis alter ego – en kortväxt herre med hatt och drag av lakritstroll eller den svarta figuren i Mumintrollet. Inte minns jag heller vad han / den heter – Stinky, kanske?

Senare har jag läst och förstått ett kåseri där Olli intervjuar sig själv. Han förklarar där för den tänkte journalisten att han finner tråkiga och alldagliga ting oemotståndligt roliga men att han omöjligen kan se det lustiga i det som folk i allmänhet skrattar åt.

Därav hans popularitet och hans kåserikonst.

Olli dog långt innan bloggarna kom. Hans minne lever.

Varje morgon läste han först tidningens dödsannonser.

Om hans eget namn inte fanns med, satte han sig att författa en dödsruna över någon av de avlidna. Som han varit journalist vid lokaltidningen i en mansålder före sin pensionering, hade han en vidsträckt personkännedom.

Men nekrologin är en svår vetenskap. Det var för mig en obehaglig uppgift när jag vid min första sejour som sommarpraktikant sattes att författa en runa över en konstnär. Inte visste jag vem han var och inte var jag kompetent att bedöma hans produktion.

Jag gillade inte att den gick i tryck. Men den var inte lång och jag skrev inget annat än sådant jag inhämtat från säkra källor.

Esaias Tegnér ger i en dikt sin hustru noggranna instruktioner om vad hon skall säga om honom, när han väl är död. Men det kan väl ändå göra detsamma.

Givet tvånget att ljuga eller överdriva i nekrologer och givet deras ringa intresse för objektet själv, föredrar jag livsrunor. Varför fylls inte tidningarna med sådana?

”Idag har vår kära Pelle Pettersson inte lämnat oss. Han lever fortfarande kvar till sorg och bedrövelse för sina kusiner, hans enda levande släktingar. Pelle Pettersson är nämligen en mycket elak person, illa beryktad i trakten för sin ohövlighet och sitt ohyfsade maner.

Men hans katt gillar honom.”

”Till sin oförställda glädje kan Småstadskuriren berätta att Fia Svensson lever och har hälsan. Hon har inte ens varit sjuk och till sin kommande bemärkelsedag har hon bjudit in hela redaktionen jämte innehavaren av tidningsbolagets aktiemajoritet, greve von Schnurrbart i Österboda.

Vi förenar oss i den allmänna glädjeyra som med all säkerhet överväldigar tidningens prenumeranter vid detta väntade besked.”

En mycket vithårig, gammal dam stapplade in. Någon vänlig granne höll upp ytterdörren för henne. Blåsten hade mojnat, annars tror jag att hon virvlat bort.

Hur tog hon sig uppför de få trappstegen till sin egen dörr? Det kan hända att hon flög, svävade. Ingen har bevisat att detta är omöjligt.

Men efter en stund gick jag till en annan bostad i samma trappa. Den gamla kvinnans dörr öppnades på mycket liten glänt. Själv såg jag henne inte, hennes ansikte hade jag inte sett.

Dörren stängdes igen, öppnades en aning, stängdes, öppnades åter litet – ljudlöst. Men när jag passerade hörde jag bakom den en svag och viskande stämma, hon talade för sig själv:

– Det var inte han… Inte ännu…

Nej, där var ingen annan på gården, inte ännu.

Men jag väntar också på honom. Han kan komma sent eller alltför tidigt men han kommer.

Det är alltför många ord i omlopp och situationen verkar vara utom kontroll. Under det kommande året hålls presidentval i flera av den civiliserade världens nationer samt i USA och en hyperinflation är därför att vänta.

Det fanns en tid när centrala nationella ordförråd krävde att de ord som emitterades skulle motsvaras av en deponerad summa i äkta vara. Nu litar man till ”marknadens” självreglering.

Minnesgoda läsare vet att tyska sedlar användes för uppvärmning när ingen längre hade användning för de miljarder som deras tryckta valör angav. Något liknande är att vänta också inom ordbruk och bokstavsskötsel.

Folk kommer att samla på sig bloggar utan annat syfte än att värma sig i skenet av dem – utan någon föresats att ta del av det djupsinniga innehållet eller omsätta deras maximer i praktisk verksamhet.

Den enda lösningen på problemet är naturligtvis att alla ord dras in och ersätts av nya, med täckning i skribentens fantasi. Och då kan naturligtvis endast erkänt pålitliga författare tillåtas att yttra sig offentligt.

Vi kommer för vår del att i görligaste mån begränsa vårt ordval till verb och substantiv av bestående värde. Mot adjektiv och adverb är det vår fasta föresats att hysa en tillbörlig animositet.

Det finns också gamla ord som inte använts på länge och som ånyo kan fösas in i cirkulationen. Vi uppmanar samtliga läsare till återhållsamhet och besinning!

Tills vi fått en ny president och allt är som förr igen.

Idag är det den 4 oktober 2023.

– Nu är det slut på supandet, sade han. Han hade varit hos läkaren och sedan tillbringat eftermiddagen och början av sitt nya liv i svampskogen.

Det motsägelsefulla i hans föresats låg i att han satt. Han satt utanför butiken med en ölburk i handen tillsammans med några supkamrater och jag uppfångade hans replik i förbifarten för en liten stund sedan. Jag vet inte vem han är.

Jag, som åtminstone hittills inte haft problem med vare sig vin eller sång, har ändå sett mera av eländet än de flesta. Många, många har försäkrat mig att det är slut på supandet nu. Ändå kan jag inte dra mig till minnes en enda person för vilken denna utfästelse blivit verklighet. Jo, kanske en. Men han är död sedan länge.

Det fanns en aktiv frikyrka i en stad där jag bodde, de gjorde ont värre genom att publicera tillnyktrade alkoholister i helsidesporträtt på pärmen till sin tidning. Det får mig att tänka på misstänkta statsministermördare som bekänner sitt dåd för en kvällstidning så fort de blir i penningknipa.

Och sedan återtar de bekännelsen, också de. Inte ljuger dessa holister kanske sådär öppet medvetet men under ytan gror hemliga tankar. Man får många sådana när man är alkoholiserad; halvlögnen blir en livsstil och man vet inte själv vad man egentligen tänker. Det är ju möjligheterna till en ny fylla som bestämmer dem och ’viljebeslut’ är ett obegripligt ord, fast man gjort så många ansatser att begripa dess innebörd.

Naturligtvis är det en bestämd person jag hade i tankarna när jag började detta inlägg.

Han befinner sig nu på ett tillnyktringscentrum – för vilken gång i ordningen? Han har dock nyktra vänner och hoppet lever, hans lever likaså.

Vi ber!

Jo, sömnen var trygg och drömmen full av sång endast på ett litet, litet fåtal platser. Jag nämner tre av dem:

– Det var i Korpo och det var hos ett äldre par som kände till poesi och kunde recitera dikter. Vackra dikter. Böse Menschen haben keine Lieder. (Böse Menschen haben Grammofon.)

– Det var i Wättlax och jag hade rest mycket långt och jag var trött. Det var vår och islossning. Jag rodde en liten båt förutan åror.

– Det var i Liljendal och där bodde mänskor som hade tid för sina gäster. Det var höstens första frostnatt och i deras trädgård fann jag att almanackan tappat alla sina blad.

– Och vad sysslar du med då? undrade han.

– Jag väntar, svarade jag.

– Ja, sade han. Det blev en paus. Så tog han till orda igen:

– Väntar du på pensionen? Eller kanske du redan är pensionerad?

– Mitt yrke känner inga pensioner och sociala förmåner. Man föds till det och man dör från det.

– Hm, sade han. Det blev en paus. Så tog han till orda igen:

– Får man fråga vad det är du väntar på?

– Ja, svarade jag. Det får man.

Det blev en paus. Så tog han till orda igen:

– Du vill kanske inte svara…

– Nej, sade jag. Egentligen inte men jag gör det ändå. Jag väntar på att en ond mänskas sinne skall förvandlas.

– Då får du kanske vänta länge, sade han.

– Länge och länge. Vad är tid? Våra kroppar bryts ner och vi blir sjuka och dör men det onda är tidlöst.

– Så är det, sade han och tände en cigarrett.

Det blev en paus. Så tog han till orda igen.

– Var brukar du vänta?

– Litet överallt, sade jag. Man kan vänta var som helst. Vid en mila… eller vid en havreåker som den vi har framför oss. När det är fullmåne vid midsommartid. Eller när skuggorna växlar och solen går opp, när en svalmoder matar sin unge, när det susar till kväll i en dunge.

Han begrundade mitt svar. Så vände han sig mot mig:

– Tror du att hon någonsin skall bli frisk?

– Det vet jag inte, sade jag. Då man väntar vet man ingenting, annars skulle man inte behöva vänta. Något händer den 4 oktober, det tror jag, men vad det är vet jag inte. Sämre kan det inte bli men jag väntar mig inte heller att det blir bättre.

– Den 4 oktober? sade han. Det är snart, det…

På ställen, där man sover blott en gång, sade Karin Boye, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Nå, hur förhåller det sig egentligen med det? Jag genomgick i tankarna de platser där jag sovit blott en gång och de utgör ett försvarligt antal.

Men som ett inslag i mina memoarer kan jag redogöra för några tiotal av dem till barns och ev. barnbarns kännedom, begrundan och förlustelse.

Det är inte så många hotell och resandehem det gäller. I Åbo var jag med min far inkvarterad på resandehem Tuulimylly när Föreningen firade sitt 50-årsjubileum. I Salo och i Lojo har jag också frekventerat äkta resandehem privat men under falskt namn. Det fanns inget annat skäl till detta än att jag vill leva okänd och i fred och det är sedan länge preskriberat.

På tjänstens vägnar motell i bl.a. Västanfjärd och Lappträsk.

Skolinternat kommer därnäst. Många folkhögskolor är nedlagda nu men de båda i Karis, Finns i Esbo, den evangeliska i Vasa samt folkhögskolan i Lappfjärd och den finska i Berghäll, Helsingfors, finns på listan. (I den på Esplanaden i Hangö sov jag däremot många, många nätter.)

I finntrakterna har jag inte mycket vistats. Men en natt vardera i Tuorila, Kankaanpää och Raumo kommer med. Och Luvia – en sommarnatt på taxistationens hårda terrass.

Tar man övernattningar hos mina syskon med i räkningen, är det orter som Bromarf, Månsas, Grankulla, Norrnäs, Helsingfors som gäller. Vidgas kretsen också till annan släkt tillkommer t.ex. Tammerfors, Oravais, Kaskö och Maxmo.

Sedan finns det naturligtvis övernattningar som jag lämnar till framtida släktforskare att forska i (det finns alltid svarta får som sysslar med sådant). VARFÖR övernattade han egentligen på t.ex. ett dussin platser sådana som Kalajärvi, Brännberga, Tenala, Botby, Söderkulla, Malax, Jakobstad, Kokkola, Bläsnäs, Rönnbacka, Nummela och Veikkola?

Orsakerna var inga som inte i princip kan avslöjas men de saknar helt intresse för mänskligheten. Det är dock en tröst i vår övervakade tillvaro att ingen någonsin kommer att få veta det.

Om ingen frågar.

Men var var sömnen trygg, var var den full av sång? Det var det vi började med. Det avslöjar jag i morgon.