Camilla vid skiljevägen

– När går bussen? undrade jag.
– De får gärna skjuta mig en kula för pannan! sade hon glatt.

Mellan dessa repliker föll också några andra. Jag tvingades förklara att jag inte innehade några kännykör med förbindelse och vidare ansatt tillstod jag att jag inte önskar bli kontrollerad, registrerad och övervakad var jag går.

Det förstod hon men hon var alltså inte rädd för egen del. Hennes bekymmer gällde mera konkret, ryssarna. Det var dem hon trodde att jag fruktade med min digitala avhållsamhet.

Själv grasserar hon i digitalism. Allt, allt läser hon som hon bara kommer över. På nätet. Hon loggar hit, hon loggar dit, och vältrar sig i tillgänglighet och lösenord.

Bussen kom. Vi råkade också stiga av på samma hållplats. Inte förrän vid en butik lyckades jag skaka av henne, förebärande trängande inköp.

Men det finns alltså sådana som hon. Tillvända. Nördar och nördinnor. Upp i åren.

SENS MORAL: Var försiktig med att fråga när nästa buss går, mitt barn.

– Han betyder ingenting för mig längre! förklarade M-M på cafét.

– Ja… sade jag. Vill du ha en påtår?

– En halv. Absolut ingenting. Det är någonting jag kommit över och jag struntar fullständigt i hur han har det nu. Eller vad han har för sig.

– Socker? Mjölk?

– Mjölk, tack. Även om det stod med stora bokstäver på första sidan i tidningen skulle jag inte bry mig om att läsa. Tänk att han har blivit så fullständigt betydelselös i mitt liv!

– Drick nu medan det är hett…

– Det finns så många andra mänskor nu som är viktiga för mig. Och helt andra saker. Berättade jag att jag sjunger i kyrkokören? Han brukar aldrig sjunga. Fast han spelar piano…

– En kopp till?

– Nej, det tål jag inte. Han dricker hur mycket kaffe som helst! Kaffe morgon och kväll! Jag säger… jag brukade säga att det aldrig kan vara nyttigt men det verkar som om han inte har några men av det.

– Då kanske vi bryter upp?

– Ja, det är väl bäst. Och om du ser honom någon gång – fast det kan göra mig alldeles detsamma – så berätta gärna att han ingenting betyder för mig längre. Ingenting!

– Nej, naturligtvis inte. Nu vräker snön ner där ute! Vi väntar en stund ännu…

– Ja, det är väl bäst. Ack ja, om han visste hur fri jag känner mig nuförtiden! Obekymrad!

– Här är en pappersnäsduk. Var inte generad, ingen ser hitåt.

Jag har återsett en ängel.

Hon satt på tåget och hon kände inte igen mig. Uppriktigt sagt såg hon litet struntförnäm ut. Hon sysslade med sin mobiltelefon och det verkade som om yttervärlden inte existerade för henne. Hon ignorerade den. Hon såg bortskämd ut!

Inte den sorten man skulle anförtro sina bekymmer åt i första hand.

Måhända är detta en regel för änglar. De kan ta många olika gestalter. Och med ’ängel’ menar jag det som ordet ’angelos’ betyder, nämligen ett sändebud.

Någon som kommer med rätt hjälp från ovan i rätt stund.

Innan jag steg av, frågade jag ängeln om hon kom ihåg att hon hjälpte mig då, i somras eller var det redan i våras?

Det gjorde hon inte men inte förnekade hon det heller. Jag tror att änglar inte för bok utan deras bedrifter upptecknas bara av andra. Men jag upprepade mitt tack.

Den som önskar dra sig till minnes den händelse jag syftar på kan läsa om den i ett tidigare inlägg. Och hon gjorde en nedlåtande vingrörelse, fortsatte obekymrat och högdraget att leka med telefonen, men nu med ett änglalikt litet leende i den ena mungipan.

– Ja, inte bryr man sig då mycket om vad som händer i Finland! sade hon i R-kiosken förebrående.

Det var en tid efter självständighetsdagen och det var transportstrejk och den hade varslats i flera dagar och alla andra hade begripit att det inte går några bussar. Alla andra läser tidningar, ser på TV, hör på radio, kollationerar nätet, pratar med insatta.

Bara jag stod där i den tomma stationen. (Men två timmar senare gick det verkligen en buss ändå, den förde mig rätt långt, sedan betalade jag en ung man som genom natten körde mig nästan ”hem”.)

Men hennes utgjutelse var en bekräftelse på vad jag kunnat konstatera en vecka och två tidigare. På slottet dansade man, antagligen, liksom man gjort i över hundra år nu.

Jag fick det nu bekräftat för min tanke. Det föreföll småhädiskt, så jag hade inte öppet klargjort det ens för mig själv. Men nu visste jag det då. Tack, tant!

Detta land är inte mera mitt.

Jag är inte längre frivilligt medborgare i det man i skolan kallade ’fosterlandet’. Må Sverige vinna finnkampen. Må gränsen till Ryssland stå vidöppen. Må man bekräfta fingelskans ensamrätt med riksdagsröster och regeringsklubbor. Tack och hej.

Jag bor inte här längre. Det är mitt efternamn på dörren, javisst. Men jag bor inte längre här.

Det är krig nu i Gaza och i Ukraina och fru H. hade tagit för många plättar.

De flesta menar att Hamas är en terrororganisation och många menar också att Putin är blodtörstig. Fru H:s plättar hade räknats av restauranginnehavarens mor, som kommenterat saken.

Problemet är dock att maten där är billigast i staden och fru H. är rätt liten till växten. Lunchpriset är detsamma för alla – och ingalunda äter hon t.ex. lika mycket bröd som stora karlar! Och vissa sorters sallad tar hon inte alls, fastän den är gratis. (För det inte vidare: hon är allergisk.)

Det var därför en småaktig kommentar av innehavarens mor, det tycker också jag. Tunnlarna i Gaza har förstörts och rivits och en ung man med erfarenhet från Ukraina menar att landet snart bara är en svart fläck.

Med tanke på det förmånliga priset kommer fru H. dock att fortsätta besöka matstället. Bakom kulisserna förhandlar man säkert i fråga om Gaza och problemet Ukraina.

Nej, jag har inte aktivt tagit del av några nyheter på sistone. Folk man möter berättar det viktigaste.

En seriös bloggskribent kan råka ut för oväntade ting, överraskningar.

När man inrättat sin blogg enligt givna instruktioner och föreskrifter, väntar man sig också att man där får publicera det man själv vill, när man vill och även på det sätt man vill.

Det får ju de andra också.

Ja, ja, jag vet att det är något slags romantisk fiktion att en författare inte längre själv skriver sitt verk utan att det är verket som skriver sig självt. Eller hur det nu brukar uttryckas. Orden ger sig själva, och det.

Men denna blogg är faktainriktad och jag har inte några skönlitterära ambitioner. Det kom därför som en överraskning när en av de personer jag nyktert och sakligt tänkte berätta om, började ta sig friheter. Självklart och försynt.

Ja, jag hade egentligen inte en tanke på att berätta om henne. Det var hennes egen tanke fast den aldrig uttalades eller framfördes explicit.

Merja heter hon, det är en annan Merja, hon är inte identisk med den jag berättade om i ett annat sammanhang (ett masklöst besök under coronatiden). Den Merjan var helt visst generöst angenäm till sättet men samtidigt också självupptagen, självbespeglande i normal omfattning. Dagens Merja är däremot en av dessa mänskor som är gjutna i ett stycke från början (det där var nog inte min formulering utan hennes egen, ordlöst överförd). Hon kan inte vara någon annan än den hon är. Hon riskerar inte att gå förlorad i servilitet.

Hon stod nämligen bakom en disk och bjöd ut och sålde pappersvaror och tryckta varor, likgiltigt vilka. Det går inte att säga hur hon var klädd. Att beskriva hennes utseende är inte heller möjligt. Visst, hon var ljus och medelålders – om jag minns rätt… jo, hon var nog ljushårig… men det är detaljer som är lika ovidkommande som hennes varaktiga känslor för sina kunder (eller deras för henne).

Hon såg sina kunder och var till för dem den stund som köpet avhandlades och fullbordades och detta är nog.

Något sådant har jag bara blivit vittne till en enda gång tidigare och då gällde det en mörk ung kvinna från Asien och henne har jag också berättat om och hon heter Samjana och då gällde det ett litet sällskap där var och en av hennes bordskamrater, en åt gången, blev världens centrum och föremål för hennes odelade uppmärksamhet – en artig och fullständig sådan! (”Ett oförställt intresse” är den sedvanliga jargongen.)

Sådant ser man mycket sällan. Kanske aldrig.

Merjas namn stod på en liten skylt. När hennes uppgift var slut, tog hon på sig en ljusgrön yllemössa och gick. Förundrad gick också jag ut i gatuvimlet i Den stora staden.

Mig såg hon knappast, jag satt en bit längre bort i Den stora butiken. Hej då, Merja!

Om två-tre år möter jag dig kanske igen. I vilken uppgift? Från vilket land kommer du då, vad heter du då?

Nog har jag sett glimtar av äkthet hos många förut, hos andra än Samjana och Merja.

Men bara glimtar.

Stänk och flikar.

Ingen finns som tycker om mig, sade autistiska Albert. Och han berättade:

Det var dagarna före Födelsen och mycket folk rörde sig på stan. De såg nog vänliga ut och deras röster lät också vänliga.

Men det är väl bara som de förställer sig. För det de sade, var allt annat än vänligt.

– God jul, hälsade de mig pliktskyldigast. Och så lade de till ett giftigt ”om vi inte ses!”.

Ännu ett möte med mig före Födelsen skulle alltså fördärva hela deras festglädje?

Den goda julen bli ond?

Både för dem och för mig?

Därför stannade jag i källarhålan under de dagarna, sade Albert. Att jag inte – snyft! – ens av misstag skulle spoliera någon enda av dessa hycklares… glädje…

Ja, hur kan man trösta honom? Ryck upp dig, Albert! sade jag.

Han bara stirrade på mig.

DR NITRAMS SPALT

Även om denna blogg inte är avsedd som en insändarspalt för medicinska frågor, vill jag denna gång låta mig bevekas av läsares enträgna vädjanden om hjälp. Som vi sett det som vår folkupplysningsangelägenhet av andra, om inte första graden, att krossa, skövla, föröda, förtrampa och skända improduktiva myter av olika slag, publiceras här några rörande frågor rörande fysisk och psykisk hälsa – med svar.

Signaturen ”Φάλαρις” har problem med öronsusningar. Hon berättar att de alltid besvärat henne men för en månad sedan började grannar gå med listor för att få henne vräkt. De har nämligen allt oftare störts av oljudet.

Jag utgår från att sedvanliga medel prövats, ss. öronproppar och andra slag av isolering. Men man bör sträva till att se alla problem ur en ny synvinkel! Det är ett faktum att det finns mänskor som besitter en förmåga som inte är allmänt utbredd – nämligen att kunna vifta på öronen.

Vi besitter dock alla denna förmåga latent. Örongångarnas och -trumpetens små muskler kan genom ihärdig övning medvetet formas så att oljudet omvandlas till ljuv musik.

Jag tror inte att era grannar har något emot att somna in till smäktande toner av kända vaggsånger. Öva, Falaris, bara öva!

* * *

En bekymrad mor ber om råd. Hon berättar att hennes tonåriga dotter har verkligt stora problem med finnar. Hur ödesdigert ett sådant problem kan vara för känsliga ungdomar, vet jag av egen erfarenhet och jag har själv lidit svårt av det.

Trots alla försök som gjorts att finna botemedel, har veterligen inga åtgärder visat sig verkligt framgångsrika. Er dotter befinner sig i en känslig ålder, javisst, men hon är också ännu ung och anpassningsbar. Mitt bestämda råd, som jag tyvärr inte längre anser mig själv kunna följa då jag redan uppnått en framskriden ålder, är: emigrera!

* * *

En godtrogen skribent från Bötom har problem med sin godtrogenhet. Han är ett lättlurat offer för charlataner och bluffmakare. Ja, av den kopia på körkortet Du bifogat ser jag att Du är född i vattubockens tecken, enligt en hemlig variant av det protokaldeiska horoskopet. Nu råkar det sig faktiskt så att jag till utgången av denna månad erbjuder min egenhändigt författade analys av vattubockens själsliv med ett personligt horoskop för endast 49:90. Det avslutas med deltaljerade råd för en sund personlighetsutveckling. Tag alltså kontakt på nytt för att beställa! Bifoga gärna summan kontant, då bokföringsarbete lätt inverkar menligt på min upplysningsverksamhet.

* * *

Fru Piscilla har varit lyckligt gift i många år med en excentrisk make. Enligt henne har hans vanor på senare tid blivit allt mera särpräglade. Fru Piscilla störs och oroas av att hennes make kan tillbringa timmar metande i badkaret.

Fru Piscilla, i ett lyckligt äktenskap kan man anpassa sig till realiteterna. Vilket slags fisk fångar er man? På nätet eller i biblioteket finns en uppsjö av recept och kan ni inte ännu tillaga fiskrätter, kan ni säkert lära er det. Er mans lilla vurm kan så också bli till glädje för tacksamma vänner och bekanta.

* * *

Och så till slut en liten solskenshistoria! En mångårig läsare berättar att hennes syn försämrats till den grad att hon endast med möda läser denna blogg – textstorleken kan justeras – men inte längre förmår läsa dagstidningar, följa med aktuella händelser på internet eller se på TV.

Vi gratulerar!

Digitala vekar av plast på vården över mänskor som dock en gång levat i kyrkogårdens vintermörker är ett obetingat usch men något helt annat är det med små, skäggiga män som nedlägger blomsterfång på mors grav.

Tänk då på att han hade vaknat i Helsingfors, med allmänna kommunikationer tagit sig till järnvägsstationen, fortsatt till Hangö och sedan återvänt samma väg.

Det går det hela dagen till! Och mera!

Till yttermera visso juldagen, vilket betyder att Hangös alla matställen var tillbommade och av mänskor syntes mycket få. Det var kallt och snöigt och det var ingen lustresa eller färden som sådan någon rekreation för en liten och skäggig man. Men mors grav skulle ha blommor.

Mor har redan vilat en tid i jorden och två tider eller flera men hennes lilla, åldrande, skäggiga son har några gånger varje år företagit vallfärden. Berättade han.

Om jag gjorde lika, skulle färden bli lika lång. Jag gör det inte. Även om jag bortresonerar det värdefulla i att röda rosor skulle lysa på mina egna föräldrars grav i snön, förstår jag att uppskatta den lilla, skäggiga mannens verk.

Allrahelst som vi möttes av en händelse, skildes av nödvändighet. Några ord på en hållplats, den ersättande bussen är visst sen? Ja, och sedan är det sannolikt att jag ser honom aldrig mer. En dag är vi båda borta. På hållplatsen ett främmande folk. Vem lägger då blommor?

Mammas.

Våra.

– Nu gjorde du ett fynd! sade hon i kassan.

Den långa kunden såg belåten ut.

– Fem euro, sade kassan.

Jag kunde inte se något fynd. Mellan dessa två kvinnor på disken fanns bara en vanlig porslinsmugg. Vad berättigade dem att om denna ordinära kopp bruka beteckningen ’fynd’?

Jo, försäkrade de varandra, samtidigt och på en gång: Den ingår i en serie!

Se där vad som skiljer denna världens koppar och muggar från mängden och förhöjer deras värde.

Ingår du i en serie?

Ingår jag?

För det mesta brukar individualitet, kanske också originalitet i ordinära doser, betraktas som eftersträvansvärda egenskaper hos mänskor. Stora mängder pocketlitteratur trycks och inhandlas för att lära oss att rätt handskas med och utveckla denna vår särart.

Men när jag tittade mig omkring i lopptorget, jag menar lokalen där man handlar med varor för återbruk, såg jag ytterligare två tanter – hon, ryskan, och hon med kryckorna – nicka bekräftande. Jo, lät de förstå alla, den långa kunden har gjort ett fynd!

Så jag blev ensam med min skepticism.

Helt ensam.