Camilla vid skiljevägen

I en bok läser jag (ev. igen) om en liknande upplevelse.

Som min. Vem är Harry?

Det var en tid efter min fars död. Jag drömde att han uppmanade mig att söka upp Harry.

Ja, jag måste väl fara då, tänkte jag, och satte mig sömnig upp på sängkanten. Då insåg jag att det var en dröm och glömde bort saken.

Den hade dock varit så tydlig att jag i förbigående nämnde den för min äldre syster en kortare eller längre tid senare. Och det var då den blev märklig.

Hon berättade att hon drömt samma sak – nämligen att vår far uppmanade henne att söka upp Harry i Hangö. ”Jag har inte råd”, hade min syster invänt i drömmen. Jo, det har du, hade vår far sagt och nämnt biljettens pris. Enligt min storasyster exakt rätt summa.

Men vem är Harry?

Inte kände jag någon Harry i Hangö. Jag har bott där och visste bara om en med det namnet. Min syster kände inte den personen och kunde alltså inte ha uppsökt honom även om hon rest.

Kanske har jag berättat om detta tidigare. I så fall märker den minnesgoda om det fortfarande är samma version jag relaterar.

Detta är nu länge sedan. Och om det hade varit viktigt, hade vi nog kommit oss dit – Gud lämnar inte viktiga ting på hälft.

Men vem Harry är… nå, det får jag veta sedan.

Boken, ja, den är bara en vanlig och likgiltig essäsamling. En likartad upplevelse nämns mest i förbigående.

Den 28 mars skrev jag om BBC:s sportjournalistik.

Det fanns en tid när ”tippa finskt” var ett gängse uttryck på rikssvenska sportsidor. Det innebar att man nedvärderade de egna möjligheterna före tävlingen.

Det är länge sedan jag såg någon använda det uttrycket. Snarare gäller motsatsen i moderna medier – det gäller att få presumtiva läsare att klicka på en rubrik som väcker hopp om framgångar.

Men inför damernas femkamp i inomhus-VM i fredags offentliggjordes en bedömning av Saga Vanninens tränare: ”Saga har möjligheter att göra en god serie men det beror på hur hon lyckas i grenarna.” (”Sagalla on mahdollisuudet tehdä kova sarja, mutta se on lajeissa onnistumisesta kiinni.”)

Denna filosoferande tränare lyckades på ett ypperligt sätt fånga idrottens väsen. För länge sedan hände det att man tävlade i höjdhoppning på vår gårdsplan. Efteråt konstaterade en av min fars vänner allvarligt eftersinnande: ”Jag skulle nog ha vunnit, om jag bara hade hoppat högre.”

Jag har klottrat i en bok.

Jag har klottrat i en bok som inte är min egendom. Jag har gjort mig skyldig till åverkan på allmän egendom, jag har medvetet begått detta brott efter många, många år av oförvitligt lånande på kommunala bibliotek.

Det var en essäsamling och den handlade om kristen tro. Inte vet jag varför jag lånade den, för sådant brukar inte båda gott. Författaren var till råga på allt en kvinnlig kulturpersonlighet.

Nu lider jag av skov av neurotisk läsning vilket innebär att jag inte gärna lämnar någon bok på hälft. Kanske är det något slags allmän sparsamhet fast ingen lider av att jag slår igen den efter åtta sidor. Kanske är det en oreflekterad tanke: biblioteksverksamheten är en förmån som inte kan tas för given, vi finländare bör vara tacksamma och bruka gåvan rätt. Ty u-barnen kanske i denna stund gråter efter något läsvärt…

Det visade sig vara tantreligion, fullkomligt värdelös tantreligion från början till slut. Jesu milda lära, alla religioners lika värde, osv, osv. Meditation.

Nu, värderade herr inre åklagare, vill jag till slut anföra två förmildrande omständigheter innan straffet avkunnas:

– Det var bara blyertspenna jag använde.
– En tidigare läsare – läsarinna, vågar jag påstå – hade gjort många flera, uppskattande kommentarer i marginalen på samma sätt. Medan jag fattade mig mycket kort.

Vad jag skrev?

Det ser du om du lånar den.

Jag kunde nämna den unga kvinnan i ”Balen”. Men jag citerar i stället de sista stroferna av Frödings ”Predikaren”, som lyder så:

Och konungen var led vid all sin ära
och vid all härlighet på denna jord,
och gat ej se med kärlek till sin kära
men började att tala visa ord:

”Jag sade till min själ: var glad, min själ,
ty allt har lyckats dig och gått dig väl
och du är rik och är en folkens förste
och nämns bland jordens konungar den störste
— men intet gladde mig, ty si, jag vet,
att allt är vind och tom fåfänglighet.”

”— Jag var den visaste på jordens ring
och all Egypti visdom visste jag
och alla stjärnors gång och alla ting,
som hänt från Noe tid till denna dag,
men vad kan visdom båta den som vet
att allt är vind och allt fåfänglighet?”

”— Med guld och koppar har jag smyckat husen
och gjort till ögnalust Jerusalem,
jag hade kvinnor hundraden och tusen
och sade: jag vill fröjda mig med dem,
ty ljuv är kärleken, men si, jag vet
att kvinnors kärlek är fåfänglighet.”

Men hon, som konung Salomo har kär,
fastän hon späd och ganska liten är,
sig böjde fram att se predikarns panna
och mellan händerna hans huvud tog
och såg och såg och ville icke tro
att dessa visa orden voro sanna
— då teg kung Salomo och log.
”Vi ler du, konung Salomo?”

Nu gör jag inte anspråk på att vara vis och kallar mig inte ’Salomo’ i vardagslag – men kvinnan jag talar om var å andra sidan inte heller särskilt ung, späd eller mig kär.

Nej, bara förvirrad.

Och i stor utmattning och desperation förklarade jag för henne hur det verkligen förhåller sig med hennes inbillningar – medveten om att jag riskerade ett utbrott av något slag. Men jag var trött, frustr- och irriterad.

Hon är inte offer för förföljelse, sade jag. Det finns inga troll. Det finns ingen som vill henne illa. Hennes släktingar är kanske ilaka – jag känner dem inte personligen – men de är inga monster som arrangerar sammansvärjningar och det finns inga organisationer som är ute efter att likvidera henne. Allt, allt är bara inbillningar! Hennes gamla vänner, som vill henne väl, de är helt enkelt bara goda vänner som vill henne väl. De är inte ondskefulla sadister som baktalar henne överallt!

Hur skulle hon ta det? Jag var beredd på allt.

Nästan allt, vill säga. För hon såg på mig en stund med stora, ärliga ögon och frågade sedan, uppriktigt bekymrad och med varmt deltagande i rösten:

– Är du galen?

Det var då jag log.

Där jag stog framför lopphyllan, var det en tolerant tanke som smög sig på mig.

Har jag ju dock examen i svensk litteratur, tänkade jag, det är säkert en fördom som gör att jag inte läst något av nyutkomna finlandssvenska författare de senaste decennierna? Fördomar är nyttiga och nödvändiga för vår psykiska ekonomi, det mesta i vårt dagliga liv bestäms av sådana och helt utan dem skulle vi snabbt bryta samman. Men var detta en nyttig sådan?

På stående fot beslöt jag att glutta i fem böcker av de nya och sedan ärligt redogöra för vad jag såg på den första sida jag slår upp. Bara en eller få meningar.

Den första boken handlade om drakar och den var skriven av en författare som befinner sig i toppen på säljlistorna och som fått många litterära pris.

Den allra första meningen sade att ”han” höll på att bli full.

Nu vill jag inte påstå att bokens personer ger en rättvis bild av författaren själv. Jag har endast en gång befunnit mig i samma sällskap som han och då, för att uttrycka det neutralt, höll han inte på att bli full.

Till de övriga – tre unga kvinnor, en man. Den första visste berätta att de två låg bredvid varandra hela natten och sedan fortsatte skildringen med vad de då sysslade med.

Nästa! Samma sak.

Nästa! Jo, här berättas om någon som redan är mycket full.

Nästa! Jo, det första stycket handlar om flaskor och buteljer.

På sistone har jag läst mycket av Strindberg, betraktad som rabulist och ohöljd realist. Ändå skriver han för det mesta om vad nyktra mänskor gör på dagen.

Men jag kom att tala med en gammal granne. Och jag kom att tala om en tragisk händelse i vår bekantskapskrets.

– Haha! skrattade hon.

Det förvånade mig. Hade hon hört fel? Men när jag nämnde några sorgliga tilläggsfakta, blev responsen densamma:

– Haha! skrattade hon.

Det var ett kort, högljutt, hjärtligt skratt. Jag blev nyfiken. Jag nämnde flera tragiska incidenter av samma slag.

– Haha! skrattade hon.

Vad var det frågan om? Inte är hon annars elak eller skadeglad. Ändå blev ett spontant och öppet skratt hennes svar på allt elände jag nämnde.

Först när vi bröt upp, nämnde hon något som kanske närmar sig en förklaring.

Hon är djupt deprimerad och får regelbunden behandling för detta, både medicin och samtalsterapi samt annat.

Är de inte underliga – de där mänskorna?

Fru och herr Melin umgicks i finare kretsar men jag blev familjebekant genom deras son, som studerade samtidigt som jag.

Nu såg jag trångsynte Ture åter i centrum. Han kom gående mot vimlet, han såg inte mig men jag ställde mig framför honom och presenterade mig. Han betraktade mig närsynt en stund och vidkändes så vår bekantskap.

Jag ville gärna konservera honom en stund bara för att vidga mina vyer. Han kom från vallokalen, berättade han. Ingen av kandidaterna hade fallit honom i smaken men han hade utnyttjat tillfället till att framföra några skriftliga önskemål på valsedeln. (Han hade begärt att få två men då han inte berättade varför, nekade man honom det.)

Trångsynte Ture är förtidspensionerad pga en magåkomma och han lever på räntorna från sitt fideikommiss. Ibland gör han en del bokföringsarbeten för sin numera nedlagda bankirs räkning.

De tre främsta presidentkandidaterna vågade jag inte nämna – jag förmådde inte heller rösta – men hörde mig för om de andra. Ture fann dem hopplösa. De kristligas kandidat var för kristlig, högern talade för samröre med fel högerregimer och centern blir alltid olidligt grön i valtider.

Jag föreslog Ture att själv ställa upp.

Han tog fundersamt av sig skygglapparna och betänkte förslaget.

– Egentligen… sade han… egentligen är det ingen en dum idé.

Vi kom överens om att ställa upp på en egen lista i nästa kommunalval. Jag återkommer med kandidatnumren.

BBC brukar excellera i överord, särskilt på sportsidorna. Det ena osmakligare än det andra.

Nu var det en ung kenyansk maratonlöpare, innehavare av världsrekordet på distansen, som dog i en bilolycka.

Mo Farah, brittisk OS-segrare, uttalade sig på BBC: – Han skulle ha kommit att ha en otrolig (unbelievable) karriär!

Lordifierade Sebastian Coe, likaså OS-segrare och chef för internationell friidrott, förklarar att kenyanen med absolut visshet skulle ha kommit att bli den första löparen under drömgränsen två timmar på maraton.

Det var en gång en sekterissa som för sina anhängare förklarade att hon kunde gå på vattnet. Man samlades vid en sjöstrand så att hon skulle kunna bevisa sin förmåga.

Men först frågade hon de församlade om de hade tro tillräckligt? Var de övertygade om att hon kunde gå på vattnet?

– Ja! skrek massan.

– Då är det ju onödigt att jag gör det, sade sekterissan. Och alla vände hem igen.

Sebastian Coe lät dock inte förstå att guldmedaljen vid de kommande olympiska spelen i Paris i sommar postumt kommer att tilldelas kenyanen.

Det stod också en ung man på hållplatsen och han berättade att han väntar på bussen som skall föra honom till en skola med integrerad undervisning.

Själv har jag snart lämnat livets skola bakom mig och i den har jag åtnjutit integrerade erfarenheter under en längre tid.

Visst har jag antecknats i befolkningsregistren som närvarande men det är som frånvarande jag gjort mina viktigaste rön. Denna omvända integration är nödvändig för mitt egentliga värv som bloggskribent.

Den är det inte många som vet om, det är knappt att jag ens själv begriper det. Men om man inte berättar något, finns man inte – det är det inte bara McLuhan som vet, det vet den dummaste.

Min särblogg läses postumt åtminstone av Nils Ferlin – på sätt och vis, så kunde man uttrycka det. Det finns inga troll, sade Kristian – men av gårdar finns det alldeles för många.

Det finns så många gårdar — envar har ju fått sin,
och de fjärmar mej så ofta ifrån vägen.
Så många granna gårdar, men ingen gård är min
— det gör mej lite ängslig och förlägen.

Jag dröjde väl en smula och jag kom väl lite vill
— kanhända har man räknat mej som borta?
Eller kanske har man glömt att jag någonsin fanns till?
— Det var bättre när nätterna var korta.

Ge akt på tidens tecken! När nätterna blir korta är sommaren nära, ja, snart timar min särskolas stora Upprop.

Änglarnas antal är tusen sinom tusen och därför kan man träffa på lediga sådana tom. under skolornas sportlov.

Men jag visste inte att det var sportlov. Jag väntade på morgonbussen. Som då aldrig kom men i stället plockade ängeln upp mig och körde mig nästan ända hem.

En stor del av de änglar jag kunnat identifiera som sådana har färdats i ljusa paketbilar. Men det hör inte hit, utan det gör den unge mannens vanliga flygrutt.

Han brukar åka mellan norröna orter som Rovaniemi, Uleåborg, Kemi, Brahestad o.dyl. Att han nu befann sig i södern var en tillfällighet, en slump, som det heter på mänskornes tungomål som ock är änglarnes i vardagslag.

Det var ju tacknämligt, tänkte jag och slappnade av. Att känna sig som ett hett grötfat i mitten av en katt är tungt.

Ängeln hade dock vissa kun- och bekantskaper om och i den ort där han nu rörde sig. Redan det första han berättade brände till.

Jag undvek saken och skuffade över samtalsämnet till neutralare ting. Men då kom där ett namn!

Ack! Vippen var det jag var på att berätta om vad jag visste, men visligen lät jag ändå bli.

För nästa namn var ännu hetare! Hade jag berättat det jag kanske skulle ha kunnat tänkas säga… då…

Tålamod ingår inte i änglars uppförandekodex, tvärt emot gängse uppfattning. (Läs Skriften! De har alltid bråttom och/eller ställer sig oförstående till folks förehavanden.)

Den unge mannen visste ingenting om schackmatchen som pågått under vår samfärdsel. Tack för skjutsen sade jag, och klev av. (Änglar är tjänsteandar och inte allvetande.)