Camilla vid skiljevägen

Beatrice bor i ett höghus invid. Det har en skamfilad fasad men gården är väl hållen med planteringar och prydnader. När vi vände hem efter branden, lovade hon köra mig till metrostationen i Bemböle.

Längst ner såg jag ett upplyst fönster med fråndragna gardiner. I en bred och till synes mycket dyrbar soffa satt en uppseendeväckande vacker kvinna bakåtlutad med en bärbar dator. Hon betraktade glädjestrålande skärmen. Bredvid henne satt en ung man som lyckligt såg ömsevis på kvinnan och datorns skärm. Två små barn, en pojke och en flicka, klättrade omkring i deras närhet och jag såg snarare än hörde att de utstötte små förtjusta rop.

– De har tecknat en försäkring med 15 % lägre premier, förklarade Beatrice. De får också andra förmåner.

Men när vi fortsatte ner mot parkeringen mötte oss en folkskara i djup sorg. Jag kom att tänka på ett begravningsfölje jag stötte på en gång på en cykeltur i inlandet. Sorgen var djup och äkta. Jag följer inte med dagsnyheter – var det någon större olycka som inträffat här?

Människorna vek undan med nedböjda huvuden när vi mötte dem. I en klunga stod tre tysta, svartklädda medelålders män. Beatrice frågade. Två av männen visade henne något på mobiltelefonernas skärm.

Hon berättade för mig att de visat henne fotografier av någon prinsessa eller drottning i något europeiskt kungahus, jag minns inte längre vilket. De tyckte att hon såg trött eller sjuk ut – någon gick så långt, att han misstänkte att bilden kunde vara manipulerad. Var hon – var hon kanske verkligt illa däran…?

Vi kom till bilen. Men när Beatrice startat var vägen spärrad av ett följe rasande människor. Jag har aldrig förr mött en folkhop försatt i sådant raseri. På gamla bilder tycker jag mig ha kunnat spåra en likartad stämning. Några bar plakat och banderoller med finska kraftord och uttryck ur idrottsslang som jag inte kunde tyda och ge sammanhang.

Beatrice kände till orsaken. Det var det finländska ishockeylandslagets tränare som i direkt TV-referat uttryckt sig lätt ironiskt eller nedsättande om en tidigare stjärnspelare. Det hade hon sett på en kvällstidnings löpsedel. Nu krävde nätfolket hans avgång!

Man kastade ilskna blickar på oss och vek inte undan. Beatrice kände ju trakten och vi tog en annan väg till metrostationen. Ett tåg var just på ingång då vi kom fram. Där vällde ut flera demonstranter. Kupén blev tom, jag satte mig vid fönstret och tittade ut.

Beatrice syntes inte längre till.

En dag i slutet av maj var det osedvanligt hett.

Vi har en grupp som brukar samlas till bibelstudium. Denna dag var vi bara fyra – några som bodde längre borta hade meddelat att den intensiva hettan gjorde att de stannade hemma. Platsen där vi samlades var en liten bergsklack i en tallskogsdunge mellan höghus. Över norra Esbo såg vi blåsvarta moln torna upp sig men åskan dröjde ännu.

En av deltagarna – förutom henne och jag själv ett äkta par från Grankulla – är intensivt rödhårig. Det är sällan man ser sådant, från min skoltid minns jag tvillingarna Åke och Ole. Men deras färg var inte alls lika stark.

I samma stund som det första braket hördes, såg jag hur hennes hår reste sig. Hon tog sig förvånat åt huvudet. Det var som om alla strån hon hade reste sig som av ett gemensamt beslut, ett efter ett, tills hela frisyren stod på ända. Hon har kortklippt, ganska tunt hår och till slut stod det rakt uppåt.

Vi andra såg förvånat hur gnistor började bildas i håret. Jag förstod vad det var fråga om: Sankt Elmseld! Det är ett elektriskt fenomen där små lågor visar sig exempelvis på toppen av kyrkspiror eller på skeppsmaster till havs. Kolumbus berättar att han och hans män iakttog sådana på sitt skepp under oväder mitt på Atlanten.

Men nu var inte tid för sådana reflexioner. St. Elmseld kan visa att ett livsfarligt blixtnedslag är nära förestående. ”Ner med dig!” ropade jag till Beatrice, ”ner med dig!” Det tog en stund för henne att inse faran men sedan lade hon sig raklång på berghällen. Håret fortsatte att spraka. ”Vatten!” ropade jag. ”Finns här vatten?”

Inte för att jag visste om det hjälpte men det var naturligt att tänka att vatten skulle rå också på detta slag av eld.

Bodil hade tagit en litersflaska Coca-Cola med sig. Hon hällde snabbt allt över huvudet på Bea som nu kravlat närmare ett träd i tanken att det skulle avleda blixten.

Och det hjälpte! Åtminstone förvärrade det inte situationen för sprakandet upphörde, lågorna lade sig, och sakta, sakta sjönk hårstråna tillbaka.

I det samma slog blixten ned, inte väldigt nära, men inte heller långt borta. Skrällen följde genast. Där kom sammanlagt fyra blixtar inom några minuter. Sedan följde regnet, först kom en hagelskur.

Bea var mycket tacksam. Men hon hade en invändning.

– Jag brukar aldrig köpa Coca-Cola med sötningsmedel, sade hon. Jag vill alltid ha äkta socker!

Det går dock inte att förneka att ifrågavarande läskedryck denna gång möjligen räddade hennes liv.

På cafét där jag bor såg jag en skymt. Jag reste mig och följde den.

Skymten gick in i skogen. Här är blandskog med björkar, pinjer och eukalyptus. Yorubastammens revir tar vid på andra sidan Långgatan och jag ser en pemmikan lyfta med tunga vingslag över den svarta tjärnen. Skymten är fortfarande avlägsen men jag tycker att den allt mera ter sig som en fråga. Det är liksom något spörjande, dröjande i de tunga stegen. Man kunde ta den för en aning…

Till ackompanjemang av syrsor och mandariner vimlar det av fisk i den lilla sjön. En himmelsblå eka som stöts ut från stranden stryker propellern för inlandsvinden och jag minns nu att jag inte drack ur kaffet.

– Hej, skymt! hör jag en grov röst som återför mig till verkligheten. Skymten står där i samspråk med en negress och tant från Örnsköldsvik eller kanske Sundsvall. Det är något gäckande i skymtens tonfall som får mig att grubbla över meningen med denna utfärd.

Elva dagar senare – efter att ha passerat en nedlagd bomullsfabrik och ett litet drömslott av russin (det är så litet att det inte finns i Melanders konversationslexikon) – har jag bildat mig en betydligt klarare föreställning om skymten. Det är tydligt att den i sin helhet är en interrogativ konception, en trankil motsvarighet till ord alt. begrepp som på franska kan uttryckas med ”que?” eller på latin med frågeordet ”qui?”.

Så jag undrar: vad gäller saken? Vad är denna skymt, vad är dess innersta väsen, dess Lebenswelt, varför existerar den?

Och den blir mig inte svaret skyldig. Frågan, säger skymten, frågan som i allt högre grad kommit att uppta mig liksom många andra läsare, kan sammanfattas med orden: Var tar de allt ifrån?

Jag menar då romanförfattare och skribenter av alla slag. En alkoholiserad poet jag känner hävdar att det emanerar från det undermedvetna. Han skriver en musikal och han är just nu sysselsatt med att söka efter en person som kan spela saxofon. Idag, sade han, är det Finlands flaggas dag. Han firar den inte, så inte heller jag. (Det finns inget skäl.)

Om Malvina Ebenholtz (hon från Ö-vik) firar sin flagga den 6 juni, kan jag inte veta. (Det finns antagligen lika litet skäl.) Det var första gången jag hörde talas om henne ovan. Hon hör inte till min bekantskapskrets, ty hon använder aldrig kolon i direkt anföring.

Bara ”pratminus”.

– Kaffet var svagt, skrev jag.
– Jag tyckte det var bra, skrev hon. Men bullen var väl god?
– God? Den var hård och torr!
– Den var som de brukar på caféer. Den var inte dyr i alla fall.
– Inte? Jag skulle aldrig betala sådana svindelsummor för oätligt bröd!
– De måste ju också leva. Det var ungefär samma pris som på andra ställen.
– Hur räknar du? Jag råkar veta att de köper gårdagens överblivna bröd från konkurrenten på andra sidan vägen och sedan slår de på femtio procent!
– Nu överdriver du. Och det var ju jag som betalade, så du led ingen förlust.
– Ingen förlust? Tror du att jag kunde sitta lugn på deras obekväma stol när jag tänkte på bedrägeriet! Jag förlorade mitt goda humör och det…
– Nästa gång kan jag bjuda dig på ett bättre ställe.
– Finns inte! Finns inte något bra ställe i hela staden. Man måste resa över hundra kilometer fram och tillbaka för att få drägligt kaffe.
– Du får åka med mig.
– Tror du att jag har tid för sådant! Bloggen väntar. Och jag behöver nio-tio timmars sömn.
– Om du vill kan jag komma hem till dig med det.
– Och vem städar inför besöket? Disponenten? Gårdskarlen? Nej, det var ett ohyggligt påhitt av dig, detta med kaffet. Jag säger ärligt att jag likar dig inte!
– Uppriktighet är en god sak. Alla har vi våra dåliga sidor.
– Nej, du utmärker dig nog framom alla andra i uselhet.
– Tråkigt att du tycker det.
– Tråkigt! Tror du att du kommer från ditt ansvar med ordet ’tråkigt’! Du förpestar mitt liv och andras. Du bjuder på kaffe som smakar pyton, kaffebröd – som du täcks kalla ’bulle’ – som får alla plomber att lossna och sedan sitter du och skrattar hånfullt i en mjugg du har i köksskåpet. Jag vet nog…

(För att undvika att läsaren identifierar den inblandade personen har jag i ovanstående ersatt verklighetens tacksägelser och det-var-så-lite-så-betygelser med en helt fiktiv dialog.)

– Jag har varit i Finland i trettiosex år! sade Invandraren. Jag kom år 1991.

– Gm, sade jag, då har du varit här i trettiotre år nu.

– Nej, sade Invandraren. Trettiosex!

– Men om du kom 1991…?

– Trettiosex, sade Invandraren. Han sade det med en kurdiskt-arabisk slutgiltighet och självklarhet i tonen som kanske, kanske är ett ökenstäv: ”Kameler går inte baklänges”.

Och han har säkert rätt. Till livets märkligheter hör de dubbla och motsägelsefulla övertygelser de flesta har om tiden: att den kan och låter sig mätas och att detta är omöjligt. Vi är alla medvetna om att barndomens somrar var mycket längre än vuxenålderns. Vi vet alla att en ”timme” i Mirandas sällskap blåser förbi på ett ögonblick medan en ”timmes” tandvärk varar länge – mycket, mycket längre.

Man kan inte mäta tid. Mänskors latenta ursinne har fått dem att konstruera tickande apparater och solur – än sedan? Vi kan konstruera maskinerier som får visare att snurra från I till XII, vi kan göra skuggverk som efterapar solens rörelse från dess uppgång till dess nedgång. Vad har vi därmed påvisat? Vår förmåga att härma – men inte att skapa och göra allting nytt. Ingen Tid framgår ur våra händer.

När Invandraren nu varit trettiosex år i landet, vem har tolkningsföreträdet? Vem kan säga att han har rätt eller fel? En man jag känner är född 1965. Han fyller 58 i år. Nej, sade jag, det blir 59. Han försökte räkna efter. Nej, sade han. Jag blir 58. Inte för att han misstrodde mig men han fick räkningen att bli 1965 + 58 = 2024. Han gjorde om operationen flera gånger. (Han har en högre akademisk examen.)

Invandraren och femtioåttan vet inte hur gammal jag egentligen är. Nog vet de när jag är född enligt registren men de känner inte henne som hatar. Blott hörsägner har de förnummit och förfasats. Hennes existens gör särskilt nätterna långa, mycket långa.

Om de också visste vad den dag och stund heter när jag skall få dö, då och först då skulle jag tro att mänskor kan mäta Tiden.

Att jag inte begick några blogginlägg i maj, beror på följande sanna händelse:

Jag satt på cafét där jag bor då det plötsligt kom över mig en häftig osäkerhet. Maj, det är ju vår och det, är det verkligen lämpligt att skriva en blogg just då?

Så stark var överraskningen att jag spontant vände mig till en äldre kvinna som satt vid bordet intill mitt på trottoaren. Och jag duade henne oförtänkt, spontant och bryskt:

– Tycker du att jag skall skriva blogg i maj?

Jag tror att hennes ögonlock var opererade eller så hade hon struma eller något liknande. Hennes ögon var stora och runda, stirrande. Munnen var liten och giporna pekade neråt. Hon vände sig genast trettio grader mot mitt håll och utbrast:

– Det vore en absurd tanke!

Sedan vände hon sig tillbaka, två andra tanter kom hasande, och de började tala om någons nya skor.

Och detta var skälet till att jag inte skrev något i månaden maj.

Det kom ett fyrkantigt brev med posten. Ministeriet för digitalisering etc. hade noterat min blogg och gav mig nu ett personligt registernummer jämte instruktioner för handhavandet.

Man övervakar verksamheten för bloggarnas eget bästa och för vår trygghets skull.

Den obligatoriska utbildningen för nya bloggare har förlagts till universitetet i Kuusamo. Från och med 1.10. 2024 krävs bloggonomexamen för nya bloggare. I denna ingår bibringandet av digitala färdigheter med särskild hänsyn till samhällskunskap och visuella uttrycksmedel.

För att garantera bloggarnas trygghet och välfärd i ett föränderligt kommunikationssamhälle har man utarbetat en värdegrund som varje bloggare i registret förväntas underteckna – detta kan även ske manuellt under en övergångsperiod till årets slut.

Förutsättningen för beviljande av fortsatt licens är att man slår vakt om mångfald och pluralism i det digitala samfundet samt att licensens innehavare, här kallad ”bloggaren”… att bloggaren… tolerans mot… och här vaknade jag!

Det var synd, jag hade så gärna sett fortsättningen.

Men jag tror att detta var en mardröm som återkommer.

Man kan inte, nej, man kan bara inte skriva blogg i Maj.

Där är det ju, det lilla kapellet vid sjön.

Sjön är blå, kapellet bondrött och blommor spirar i gräset utanför. Allt är som förr.

Ändå är inte allting som förr.

Jag hade en gång en vän – ja, kanske är han fortfarande min vän? Jag tror att vänskap inte föråldras utan består genom åren om den inte bryts. (Det är bara en teori jag har.)

Vi åkte bil här, det var jag som körde. Han såg kapellet och då sade han: Här skall jag gifta mig!

– Med vem då? undrade jag. Kanske litet oförsynt av mig, men jag menade inget illa.

Det visste han inte. Han grubblade en stund och sedan visste han svaret:

– Med Elfrida!

Han frågade Elfrida men Elfrida ville inte. Några år senare träffade jag Elfrida och då var hon gift med en annan.

Jag har inte hört av min vän sedan vi var skolkamrater. Kanske har han funnit en annan och gift sig med henne.

Det blåser sakta in mot land. Här är rätt idylliskt.

Sorgsen en fyr står han rak och lång i ryggen vändande korsningen där han står, den.

Även en söndag morgon när där ingen samfärdsel är. Och inte dirigerar han ju heller trafiken. Med sorgmodiga ord kommenterar han vädret – det blir vår. Det blir åter vår.

Vem är han!

Var bor han!

Det är det ingen som vet. Alla tror att han tillhör någon annan och ingen påtar sig ansvaret. För tappevuxna finns ingen hittelön, inga byråer.

Men någon gång måste han ju bege sig till sin korsning, bege sig bort därifrån!

Bevisa det! Så länge motbevisning saknas, håller vi oss tryggt till vad vi ser.

Om Finland en dag ginge över till vänstertrafik, måhända ställde han sig då på korsningens andra sida?

Sånt är bara hypoteser, dravel och ont förtal. Han står där han står. Våren kommer och våren går, ingen kan tyda dess lagar. Sorgset men sant.

Nu såg jag den färdiga boken.

Svarta damen är en regelbunden gudstjänstbesökare, hon sitter där framme till vänster.

Att jag pseudonymiserar henne så beror på att hon vanligen är svartklädd, möjligen med något rött till. Hon är annars gul i själen, glättig och glad.

Hon läste en gammal bok som översatts till finskan från latinet. Hon tyckte att finskan lät konstig. Vore det inte bra med en nyöversättning?

Nej, sade förlaget, nej, vi har ingen lämplig översättare.

Då lärde sig Svarta damen latin och sedan översatte hon den själv.

Nu såg jag den färdiga boken.