Camilla vid skiljevägen

Högst uppe på berget bor en eremit.

Det är inget högt berg och eremiten är ganska sällskaplig av sig. Han tar gärna emot besök.

Jag tror inte att han har flera eller färre gäster än folk i allmänhet har men sitt eremitskap tar han på allvar. Grekiskans ἐρῆμος, erämos, betyder ”ensam” och det är just vad han alltid vill vara.

Vid det tillfälle jag nämnde – elmselden som utbröt i det röda håret – betraktade han allting på behörigt avstånd. Hans solstol stod kanske tio meter längre bort och bara under själva släckningsarbetet deltog han i våra aktiviteter.

Sedan drog han sig tillbaka igen. Dessutom var det hett och han föredrog skugga. Bodil skriver också (hon är en av dem i min inre bokhylla) dikter och hon har gett ut en samling sådana samt tänkespråk på eget förlag. Följande dikter inspirerades av hennes diskussion med eremiten efter branden och de koncipierades under hennes vandring hem:

I.

Ensamheten är en dyrbar gåva
– alla har inte råd med den.

II.

Jag begär inte för mycket av livet, jag kräver ingenting.
Bara frid.

Kanske lånade jag dem, alla mina vänner, för en flyktig stund
men jag returnerade dem också punktligt.

Därför är jag inte skyldig någon något.

III.

Flugan är den ensamma kons bästa vän.
Så ivrigt den viftar med svansen

när den får besök!

– – –

(Dikterna citeras här med benäget tillstånd.)

En alldeles särskild plats i mitt hjärtas bokhylla har de förhoppningsfulla skribentskor som publicerat sig på eget förlag och skänkt mig sina alster. Med dedikation!

En av dem vill jag citera.

Hon är från Ingermanland och hon heter inte Inger, för just ingen i Ingermanland heter Inger men däremot är Inkeri ett vanligt namn där, i Ingermanland.

Och hennes efternamn? Jovisst, hon har ett sådant. De tre översättningarna är mina:

Eko, svara mig, var är min kära?
Vind, viska du till mig var han finns.
Fåglar, berätta det för mig,
ni träd, susa.
Insjöns gungande vågor:
ropa!

Ekot tiger, vinden är borta.
Fåglarna fröjdas tillsammans.
Träden är tysta.
Bara sjön vilar stilla på sin plats.

* * *

En gång blev jag kär
i en man som jag aldrig sett.
Jag fick den jag ville
– till slut.

* * *

Jag ville bli stor.
Jag blev stor.
Bara för att finna:
bättre vore
att bli liten igen.

* * *

Är nu Inkeris dikter stor poesi?

Ja, det är de. Men det begriper inte småskurna själar.

Felix™ ketchup är full av saftiga tomater som mognat i solen, och därför har den en så god smak.

Har du någon gång förundrat dig över att den smakar så gott? Det är för att den innehåller tomater.

Inte vilka tomater som helst, nej, långt därifrån! Saftiga tomater, tomater som mognat i solen.

Det finns också andra tomater. De tomaterna har inte mognat i solen utan i växthus. Min mor köpte en gång tomater på torget i Vasa. Försäljerskan försäkrade henne att det var riktiga tomater, ”inga Närpestomater”.

Vi bodde i Närpes då. Men det visste ju inte hon. Och det var inte det saken gällde, var vi bodde då kan göra det samma.

Det är tomaterna som är det viktiga. Tomaterna på torget i Vasa var saftiga, saftiga tomater som mognat i solen. Man kunde ha gjort Felix™ ketchup av dem — det vill jag gärna tro.

På samma torg köpte min far en gång en ylletröja åt mig. Jag kunde inte begripa varför försäljaren försäkrade att flickor skulle finna mig tilldragande i den. (Min far log också.)

Det var väl inget argument! Och jag var kanske elva år.

Men nu gäller det tomater. Inte vilka tomater som helst utan saftiga sådana, tomater som mognat i solen.

Jag ber om ursäkt att jag förirrade mig från ämnet med detta om ylletröjan. Jag tänkte på mina föräldrar, på torget, på Vasa. Det är så man associerar, som det heter.

’Ketchup’ är ett ord som inte finns i SAOB. Det är så nyligt. Det är en kryddsås som kanske fått sitt namn av den sydkinesiska fiskrätten khetsap.

Inte långt från vårt hus – en halv kilometer, kanske – bodde en gammal riksdagsman som levt i USA. Han berättade en vits i radion. Det var två tomater som var ute och gick och det bar sig inte bättre än att en av dem blev överkörd av en bil.

Då sade den andra: ”Kom nu, ketchup!”

Ungefär så var vitsen. Jag kan inte gå i god för att den är ordagrant återgiven.

Ketchup fanns åtminstone redan på 1800-talet i USA och förekom därför säkert också hos oss (i Närpes hade man många släktförbindelser med USA) och på torget i Vasa när jag var elva år. Eller äldre.

Och Felix då? Företaget grundades redan 1939 men övergick 1995 i Procordia Food. Det hade sitt första huvudkontor i Eslöv, en kommun i Skåne. Skåne är ett landskap i Danmark eller Sverige, växelvis.

Företaget har också en förhistoria. Året innan, 1938, kom Herbert Felix från Tyskland på flykt från nazismen. Han etablerade samarbete med AB P. Håkansson, som hade traditioner.

’Felix’ är latin och betyder ’lycklig’. Herbert Felix var antagligen en lycklig man efter 1938, ty företaget växte och expanderade. En gång – då var jag redan omkring sexton år – vårdade jag en hund som hette Felicia. Det var en liten brun varelse och dess ägare Helena var på semesterresa någonstans tillsammans med min storasyster, om jag minns sammanhanget rätt. Därför hade jag hunden hos mig i vårt hus i Närpes.

Äter hundar ketchup?

Ketchup med saftiga tomater som mognat i solen?

Det är sådan ketchup som funnits i den tomma plastflaska jag ser på gatan medan jag tänker på bloggen: vad skall jag skriva?

Dagen somnade.

Det var inte så konstigt, den hade varit både kvalmig och innehållslös. Och dagar snarkar ju inte.

Dagen hade en förunderlig dröm. Den befann sig i ett poetiskt landskap. Där fanns all den rekvisita man kunde önska sig i romantiskt avseende – vatten, hav, insjöar, tjärnar, bäckar. Berg, kullar, fjäll och småsten. Skog, djungel, snår – till och med ett litet bestånd av malvor.

Just när intrigen höll på att helt förlora sig i meningslöshet, kom flickan från Backafall släntrande. Hon klampade in i ett törnebuskage men den rosen som är hennes tecken och vård, åstadkom mirakulöst att hon inte gjorde sig illa i foten.

Medan hon balanserade vidare på en tilja, kom eftertruppen. Det var en man som företrädesvis tillbringade sina dagar med längtan vid en mila, det var en kvinna som satt på en sten och många, många andra.

Dagen kände dem inte alla.

Men hur ljuflig sömnen än är, vaknar vi alla någon gång. Förr eller senare.

Det var någon som ringde på dörren. Jag hade läst Runeberg en junikväll. Där fanns andra poeter också i antologin men om nordens skönhet var hans sång, hur glad dess himmel är, hur dagen glömmer, natten lång, att gå till vila där.

Ja, ja, vänta!

På cafét där jag bor satt en kvinna som haft en tumör, en växt i tårkörteln.

Det var inte cancer, berättade hon, den var godartad och den var bortopererad nu.

Jag har ingen tumör. Men den jag inte har, hon är elakartad.

Tre yngre damer satt utanför cafét där jag bor.

Dagen var het och kvalmigheten ökades av det språk de förde. De utdunstade också rök och parfymångor.

Deras repliker interfolierades av frekventa och högljudda svordomar och kraftuttryck. Ämnena för deras diskurs var sådana att jag inte nämner dem eftersom min blogg inte har någon åldersgräns.

Jag undrade dock om de inte drog sig för någonting, om de faktiskt var så bottenlöst skamlösa som de lät.

Men cigarretterna tog slut och de reste sig för att gå in. Dagen var het.

– Har jag en *** fuktfläck på ryggen? sade en av dem som gått med väskan på ryggen i solen.

Väninnan bekräftade detta. En liten mörk fläck avtecknade sig baktill på blusen.

– Vad ***! sade den första. Hänger min väska framför den nu? Annars täcks jag inte gå in.

Men bloggskribenters associationer är snabba som löv för vinden och rörliga som jordgubbstårtor med ben. Tattaren Ville i det föregående fick mig att undra var Halland finns… jag fann ut att det är ett landskap i sydvästra Sverige (ett västligt grannland) och namnet kommer troligen från klipphällar.

Det har inget samband med hallon. Min tanke gick dock till det underbara hallonträdet i Padasjoki. Padasjoki är en liten kommun mitt i insjö-Finland och den ligger ungefär vid den yttersta sydliga gränsen för samernas revir vid tiden för grundandet av skolan i Box.

Där bodde Umz och hans sju syskon en tid varje sommar, deras provisoriska säsongkåta låg ungefär en renfärd från skolan. Hallonträdet var enastående i sitt slag. Vissa plantskolor saluför sådana men det är då inte fråga om egentliga hallon utan amerikanska eller kinesiska företeelser utan nära släktförbindelse med finländsk-lapska hallon.

Så är också hallonträdet i Padasjoki en så välbevarad hemlighet, att detta omnämnande är det första. Det sker i förhoppning om att någon amatördendrolog skall återfinna det, den exakta platsen föll i glömska när betesmarkerna i Padasjoki inte längre nyttjades av norröna samer.

Åkta rubus idaeus är, i alla övriga fall, en låg buske medan hallonträdet nådde en höjd på över tjugo meter. Fro mätte det med en välkalibrerad teodolit sedan det slutat växa i slutet av 1980-talet. När lilla Iop hängde på tork i hallonträdet och hängslena brast, föll hon i mjuk mossa från en av de allra lägsta grenarna.

Hallonträdet bär blåvitrandiga frukter och är därför lätt att identifiera för den som stöter på det. Men klampar man, antar det genast ordinär skyddsfärg.

Padasjoki hörde tidigare till Sysmä socken, där exempelvis hemmansnamnet Poksila ännu bär vittnesbörd om den gamla finlandssvensk-lapska odlingen. Hallonträdets bär smakar marsipan. Pex tycker det lutar mera åt choklad.

Vad är det för dag idag? Vad är klockan? Det måste ju vara mitt i natten.

Telefonen ringde. Det var ett okänt nummer. Jag finns inte i något register och ringaren visste därför inte vem jag var. Men det råkade sig så, att han gjorde reklam för blogginlägg och han hade föresatt sig att ringa upp alla nummer som finns.

Det är ganska vanligt att folk skriver bloggar men ofta lider de brist på inspiration. Ringaren erbjöd några blogginlägg, enligt hans egen uppfattning mycket förmånliga. Han avsade sig alla egna rättigheter för en summa som jag inte nämner närmare.

– Nej, sade jag. Jag har inte råd.

Ringaren sade sig förstå mig. Han berättade att han själv är en fattig bloggskribent och att… ja, hur det nu var slutade det hela med att jag verkligen köpte ett inlägg – av purt medlidande. Såhär lyder det i översättning från samiskan (han var fattiglapp, han kände Umz och alla syskonen):

”I min barndoms Halland fanns en gammal berömd och fruktad tattare vid namn Ville Lejon. Han hade barn i…”.

Här avbryter mig min plagiatdetektor och berättar att denna text är skriven av Alf Ahlberg.

Tänk att jag blev uppringd av en gammal lundafilosof!

Han måste vara mycket, mycket gammal nu. Det är en föredömlig företagaranda denna åldring uppvisar.

Nu går jag till sängs igen.

På flygfoton av staden ser man ett förfallet hus omgärdat av en stenmur.

Det var en man jag kände som byggde denna stenmur kring sitt hus, det var i slutet av förra seklet.

Arbetet fortskred långsamt, eftersom han också hade annat att göra och var engagerad på många olika håll. Men det brådskar aldrig med stenmurar. Såg han en vacker sten någonstans, tog han den med sig hem. En efter en fogades de till varandra, vinter följde på sommar, mossa och sol blekte muren eller gav den must och färg. Fåglar byggde bo i sprickorna, insekter och larver trivdes där.

Efter några år var muren redan manshög. Så en dag syntes mannen inte längre till. Han borde ha bevistat ett sammanträde i byggnadsnämnden men det hände ju ofta att han var frånvarande. De andra ledamöterna tänkte att han naturligtvis var upptagen av något annat förtroendeuppdrag. Sekreteraren satte ett ’-’ framför hans namn i protokollet och så var det inte mera med det.

Det tog därför några veckor innan man började bli orolig. Man letade på stadens gator och man frågade mannens vänner. Ingen visste något. Till sist larmade man polisen.

Polisen begav sig till mannens hus. De fann att muren var så hög att det inte gick att ta sig över den. Kommissarie Örn lånade tom. en liten köksstege men tvingades ge upp försöket. Därför koncentrerades efterspaningarna först till det närmaste grannskapet och så småningom utsträcktes letandet till hela staden.

Några formella förfrågningar gick också till grannkommunerna. Utan resultat. Och fastighetsskatt utgår inte för stängselomgärdade, bebyggda tomter i avsaknad av infart, därför hade det allmänna inget intresse i saken.

– Men tänk, sade en gosse på cafét där jag bor, om han befinner sig innanför muren? Om han helt enkelt murat in sig?

Jag minns att det inte var någon som lyssnade på den klipske gossen. De tänkte:

– Nej, så dum kan väl ingen vara!

Och åren gick, mannen var och förblev försvunnen. Bara jag vet var han finns.

Gossen må ha varit klipsk men denna gång misstog han sig. Albert tog en dag tåget till Helsingfors och sedan fortsatte han med buss till St. Petersburg – Leningrad hette staden då. Därifrån reste han vidare till Kamtjatkahalvön där han ännu befinner sig vid god hälsa trots framskriden ålder. Han bor på ett litet pensionat, jag tror det heter ”Druzjba” som betyder ”vänskap”. Vi håller kontakt med julkort och sporadiska brev.

Men varför, undrar läsaren, varför försvann han?

– ”Ja…”, skriver Albert tveksamt, ”jag tröttnade väl helt enkelt på alla stenar. Svetlana hälsar som vanligt, min k. hustru likaså!”

De ryska frimärkena skänker jag till missionen.

Förutom Beatrice, Bodil och jag själv fanns där också en skäggig man i gruppen. Hans namn nämner jag inte därför att jag inte vet vad han egentligen heter. Han har nog presenterat sig många gånger och de andra har naturligtvis kallat honom vid namn vid olika tillfällen – men detta namn har i sig något undanglidande, något flyktigt som gör att det försvinner i samma stund som man hör det.

Jag tar därför på måfå ett namn ur sångbokens register över författare och tonsättare och kallar honom så: Gustav. Namnet passar honom inte men det torde sakna betydelse i detta sammanhang.

(Gustav) skidade ofta i sin ungdom, då han bodde längre norrut. Nuförtiden har han sällan tillfälle till det.

Det var vid en sådan skidfärd på Päijänne som han såg en älg. Älgar är det många som sett och det är inte därför jag återger Gustavs berättelse här. Nej, Gustav är också aforistiker och av älgen fick han denna tanke:

Älg, jag behöver dig till en dikt!
Inom debutsamlingens pärmar
skall jag bevara denna syn som ett dyrbart minne.

vem följde då dina klövars spår i snön?