Camilla vid skiljevägen

– ALLA poeter har en sångmö, förklarade jag för Mc. Det är en imaginär varelse som följer oss tätt i spåren. Min heter Miranda men hon är på semester fyra veckor i juni. Inkeri vikarierar henne. Ingendera finns på ”riktigt”, som verkligheten ibland kallas. Utom Inkeri men det är fyra år sedan jag såg henne senast. (Jag skall söka upp henne snart. Ifall hon bor kvar.)
– Jaha, sade Mc. Varför det då?
– Jo, sade jag, de ger oss inspiration. Om man nu skriver ett stycke prosa och klipper texten i lagom långa bitar, inte blir det poesi för det. Poesi är något annat.
– Vad heter min sångmö? undrade Mc.
– Det får du själv avgöra, sade jag.
– Hon får heta Svetlana.
– Det är för genomskinligt! Dels vet jag vem hon är, dels har jag använt en med samma namn som också bor här. Sveta är nog bra, på sitt sätt, men nu skall det vara en fantasiprodukt!

Mc tänkte. Han stannade för ’Elma’. Han ville börja med något rimmat, för det är så mycket enklare än fri vers. På cafét där jag bor var det naturligt att föreslå något om kaffe. Och låt sedan Elma komma in i handlingen! sade jag. Gärna litet överraskande, mystiskt, hänförande…

Han tog tid på sig men sedan blev det tre fyrradingar:

Hur kan jag förstå det som skedde?
Det var stället där Nitram tycks bo –
jag köpte en kaffe med grädde
och satt där och drack den i ro.

Mitt kaffe jag glömde att dricka,
förstrött i min bulle jag bet.
När ELMA till slut tog sin bricka
och gick, var jag bliven poet!

Rytmen är litet haltande och ordvalet inte helt lyckat, men det är Mcs första dikt och det är en bra början.

Idag är det den sextonde. Det kommer också andra datum. Den tjugonde, till exempel. Nyligen var det den åttonde. Eller man kunde ta något i december, eller mars. Det finns trehundrasextiofem olika att välja mellan under vanliga år.

Lika gott att vandra vidare. Man kommer till Haga, till Södra eller Norra Haga. Ingen vingad fjäril syns men många bekanta bor här, bekanta som jag aldrig besökt. Ett litet torg. Han som bor DÄR måste vara kring 75 år gammal nu. Han som bor DÄR har jag bara talat med i telefon. Hon som bor DÄR har jag inte sett på många år – var är hon månne nu? Vi växlade ju meddelanden rätt flitigt innan hon for till Åbo.

Oförmedlat kommer ett hus som ser bekant ut. Det är ett församlingskansli. Vildvinet på väggen – det har inget vildvin – är inte förtorkat, väggarnas målning flagar inte, men på anslagstavlan finns numera bara finskspråkiga meddelanden.

Den svenska församlingen är borta. Bara borta. Försvunnen.

Och förr eller senare kommer man till Näshöjden. Där finns också höga hus och i ett av dem bodde vi på en hög våning. (Jag dröjer inte gärna vid henne som hatar.) Men på andra sidan vägen bodde en diakonissa jag då ännu inte kände. Och hon dog för några år sedan. Hon var svårt rörelsehindrad och jag fick skjutsa hem henne från en gemensam vän.

Vidare! Vidare!

Mc slog sig ner vid skrivbordet igen.

– Vad skall dikten handla om?
– Något poetiskt, sade jag. Livet. Döden. Kärleken.
– Okay, sade Mc och skrev:

KÄRLEKEN

Om du möter detta förtvivlade barn
lyft henne upp i ditt knä –
hon skall skänka sol och värme
utan vederlag.

– Har du skrivit det där själv! undrade jag.
– Nej, sade Mc. Borde jag hitta på dikten själv? Den är av Ester Sjöblom. Känner du inte igen den, boken finns ju i din egen bokhylla!

– Kom och titta! ropade jag till Inkeri.

– Varför stängde du av? sade Mc.
– Det var nödvändigt, sade jag. Detta är en poetisk blogg och du förryckte perspektivet. Det var nog sant och ack, så riktigt, det du skrev, men där fanns ingen poesi!
– Vad är poesi? försökte Mc.
– Dikter, sade jag. Dikter. Lyrik.
– Lyrik? Konstigt ord…

Jag ropade på Inkeri. Jag frågade om jag fick ge Mc ett exempel på lyrik ur hennes samling? Det fick jag:

ANARKI

De väntade, man måste vänligt ta i hand
och tacka.
Jag hade händerna i fickorna
och flydde.
I stället för ett leende, en nästan
ilsken blick.
Eget maktövertagande, utan
korruption.
Det tycker de inte om.
Konflikt eller våld.
Men om de kriminella
skulle ha rätt?
Allt tillhör alla.
Det först är ju sann
kristlighet.

(Övers. N.)

– Och det där, undrade Mc, är då en ’dikt’?
– Ja, svarade jag, det är en dikt. Poesi. Lyrik, vad man vill kalla det. Försök nu på nytt!

Jag hade just satt mig ner och börjat skriva, när…

Jag hade just satt mig ner och börjat skriva, när Mc. kom in. Han undrade vad jag håller på med. Han undrade om han fick försöka. Varsågod, sade jag. Han satte sig ner och skrev:

Jag kom just in och såg att Nitram satte sig ner vid datorn och då frågade jag om jag också fick skriva något. Det sade han att jag fick.

Jag tycker inte om att börja alla meningar med ’jag’. Jag ville hellre skriva om dig.

Du skall inte avbryta mig! Du får finna dig i att läsa dethär till slut nu.

Du tror kanske att bloggskrivandet är enkelt. Du inbillar dig att Nitram bara slår sig ner vid sitt skrivbord och låter orden strömma. Du har en alltför okomplicerad tanke om saken.

Han tänker verkligen noggrant igenom allt han skriver, vartenda ord. Han låter inga flugigheter inverka på struktur och komposition. Han skulle inte heller tillåta att jag gjorde det.

Vi har ingen s.k. ’målgrupp’ för skrivandet. Vi kan inte inse vad det skulle tjäna till, vi har tillräckligt med målgrupp i fantasin eller vad ni nu vill kalla det… ni som tror er veta bättre.

Ni kunde själva försöka! Ni har ju en dator eller åtminstone en kulspetspenna. (Ni kan också skriva med blyerts.) Ni kan alla i hela blogosfären redovisa för era resultat genom att skicka dem hit… ni vet adressen.

De som når fram till målet är inte alltför många. De har tvingats konstatera att de inte visste vad de pratar om. De har fått erfara det samma som jag och Nitram.

Skrev Mc. innan jag slog av strömmen.

Dröm- och kognitionsforskningen flätar bastmattor.

Jag minns att jag drömde – jag träffade en gammal bekant, kalla henne Miranda.

Platsen var Domkapitlet men störde ej minsta grand, ty hon var där för att ta del i något slags seminarium eller sammankomst om litteratur och kanske filosofi. Innan det började diskuterade vi ämnet. Jag var där i något annat ärende, skulle ge mig iväg innan det började.

Jag är gammal vorden och det är länge sedan universitetet. Därför hände det under samtalet att jag glömde namn och centrala verk. Som nu den där norska författarfilosofen…

Miranda kom genast ihåg hans namn: ”Du menar N.N…”.

Detta skedde inte bara en gång utan flera. Mirandas minne var ograverat. Hon mindes boktitlarna, hon mindes namnen. Vartenda ett! Medan många för mig drunknat i Lethe hjälpte mig Miranda.

Ja, jag glömmer allt oftare. Namnen är borta, förblir borta, kommer aldrig igen. Miranda är nästan lika gammal som jag men hennes minne var ofelbart. Hon fiskade upp dem.

Så olika är vi. Men dröm- och kognitionsforskningen flätar nya bastmattor.

Om man bor i Pjelax och inte har en egen bil, är det enklast att först ta bussen till Vasa. Därifrån går det flyg till Helsingfors och från flygfältet kan man ta en buss in mot centrum. Stiger man av vid Ring I, kan man sedan gå ända fram. (Den som inte vill gå långa sträckor, kan ta ännu en buss. Eller taxi om han eller hon har råd.)

Jag kom en annan väg. Det var sex år sedan jag träffat henne senast, åren går. Men jag behövde råd i en alldeles särskild angelägenhet och hon var specialist på saken.

Hon är sjukpensionerad och rörelsehindrad. Ingen öppnade men en frisörska i huset berättade att hon bor kvar. På andra försöket lyckades det.

Jag fick hjälp med mitt ärende och kaffe – nej, det var te, förresten. Och kex.

Hon är liten och saklig och hon har mycket bestämda åsikter. Men alldeles innan jag tackade för mig och gick frågade jag om hennes barn.

– Jag har fått ett barnbarn, sade hon.

Och då log hon för första gången under vårt samtal. Hon visade en rad små, felfria tänder i överkäken.

Jag log inte på vägen hem för jag får inget veta om mina barnbarn.

Bor något av dem kanske i Pjelax? Omöjligt är det inte men mycket osannolikt.

Han är en sådan där som vandrar omkring i staden och talar med folk. Vänligt. Kanske litet skrytsamt.

Nu satt vi utanför cafét där jag bor och han berättade om sin ungdom.

– Du, sade han, har väl varit en riktig kvinnokarl?

– Nej, sade jag definitivt avvärjande. Det har jag inte. Det är alltid en enda som gäller.

– Ja… sade han dröjande. Det är väl så det skall vara…

* * *

Nästa gång vi träffades (utanför cafét där jag bor) berättade han om sin ungdom.

– Jag har förstått, sade han glömskt, att du också…

– NEJ! sade jag. Aldrig. Man kan inte.

Han funderade en stund. En lång stund. Märkligt nog instämde han sedan.

– Ja, medgav han. Inte är det ju egentligen flera än en som… innerst… innerst, innerst inne…

Sedan blev han tyst. Han satt tyst längre än vanligt. Innan han vandrade vidare från cafét där jag bor.

Från föregående inlägg är det inte långt till Södra Kårböle. Man har satt upp bullerstaket längs Ring I och bakom dem finns ett område med gamla trähus. I ett av dem bor, eller bodde, en släktforskare.

Något slags ingenjör hade han varit och han ritade halvcirklar där urfar och urmor präntats i mitten. Sedan ledde strålar utåt som delade in halvcirkeln i sektorer. Började man från mitten och gick utåt, kunde man därefter finna sitt eget namn rätt långt ute i periferin.

Det var naturligtvis det som var meningen men det var ju ändå märkligt. Tänk, att vi har förfäder! Tänk att vi blir förfäder med tiden.

Det är möjligt att släktforskaren är död nu, för han var gammal redan då. Inte heller minns jag vilket hus som var hans. Då, det var när det hölls ett släktmöte i Kottby.

De som infann sig där, var alla på ett eller annat sätt släktingar till mig eller ingifta. Jag har glömt dem alla, varenda en, av dem som ännu lever.

Men det kommer alltid nya ingenjörer, nya hus, där gamla män – ingenjörer eller andra – ritar nya halvcirklar. Nya barn förundrar sig: ja, där står faktiskt mitt namn och mitt födelsedatum allra ytterst! Korrekt präntat.

(Vi bryter här. Detta är ju inte det minsta intressant och jag vill vandra vidare. Och nuförtiden vill läsare ha spänning, fart och fläkt. Här kan jag sitta och skriva och skriva och vad mening är det med det, om ingen läser?)

Litet förbittrad tog jag del av rapporteringen från EM i friidrott.

Jag blev nämligen i ungdomen orättvist fråntagen världsrekordet i spjutkastning och det var gubben Henrikssons fel. Min notering, över 140 meter, skulle ha utklassat alla pitkämäkiär och helandrar.

Och med mitt näst bästa resultat är inte mycket bevänt. Men jag hade ett spjut och brukade roa mig med att kasta på gården. När det sedan var klubbmästerskap i Hangö, ställde jag upp. Jag borde egentligen ha kastat med ett juniorspjut men då sådana inte fanns tillgängliga, tog jag herrspjutet. Inte heller fanns det någon annan deltagare i min klass – det var i slutet av september, det var kallt och blåsigt, och Hangömästerskapen är ingen stor begivenhet.

Trots kylan hördes åskmuller och just när jag kastade mitt tredje kast kom en stormvind farande. Den rev och slet i den tomma åskådarläktaren och funktionärernas papper skingrades. I den ena ändan av planen fanns en hög med löv och kvistar – de spreds ut. En tromb lyfte spjutet och förde det ut över sportplanens staket.

Vi sprang efter. Henriksson var rasande! Han hötte med näven och skrek att spjutet åstadkommit en stor buckla i hans Toyota (en gammal och medfaren modell). Han smällde fast grinden till sin tomt och hotade med polis (hans svåger är kommissarie Örn, nämnd i ett tidigare inlägg).

Summa summarum: mitt världsrekordkast blev aldrig uppmätt.

En liten notis i Hangötidningen var allt och mitt nästbästa kast var sedan inget att hurra för.

(Klentrogna läsare kan ringa upp Örn!)