Camilla vid skiljevägen

TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER III/XII

På hållplatsen hade jag mindre tur på denna främmande ort. Regnet tilltog och där stod redan tre kvinnor under tak, jag hade inte fått plats även om de makat på sig. Men jag tål väl vatten.

De talade svenska, hörde jag – rikssvenska. Det gjorde att jag kom att kommentera något de sade om bussen och tidtabeller.

Det visade sig att de kom från Borås. Jag skrev tidigare att jag aldrig varit i Sverige men nu mindes jag en kväll med mina föräldrar när jag var liten, så liten att jag absolut inte kan ha något minne av händelsen – jag var bara någon månad gammal. Utanför Borås finns en ås eller höjd och vi satt i bilen och såg stadens ljus nedanför. Det var allt.

De tre fruarna hette Silfvernoos, Ödegåårdh och Noreply – de presenterade sig och frågade mig om Nitram var ett polskt namn? Sedan kom bussen.

Jag gav chauffören 4 euro och bad att få åka så långt det räckte. ”Pensionär.” Han sade att eftersom det regnade, får jag följa med ända till Kyrkslätt. Det var en ovanlig vänlighet.

Av misstag hade jag ställt mig på fel sida av vägen, jag såg inte solen i regnet. Men västerut gick också för sig. I Kyrkslätt finns ett anskrämligt bibliotek, en stor och fyrkantig betonglåda invid den gamla medeltidskyrkan. De skulle just stänga och därför gömde jag mig i barnens lekhörna tills jag hörde att allt blev tyst och såg att lamporna släcktes.

TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER II/XII

Något mål för min vandring hade jag inte. Utanför R-kiosken fanns en bekväm stol. Jag satt länge där och tittade på mänskorna i detta främmande samhälle, kanske en och en halv timme eller mera. Men det blev kväll, det kom en lätt regnskur och försäljarna dukade av sina bord. Festligheterna drog sig mot andra sidan av järnvägen, jag gick åt det motsatta hållet.

Där fanns en vit träbro över ån. Och om jag någonsin haft en déjà vu-upplevelse, var det nu! Mitt på bron stod en kvinna lutad mot räcket. Hon såg ner mot vattnet och jag visste med ens vad som höll på att ske. Var hade jag upplevt detta förr? När hade jag sett det?

Jag kunde inte minnas. Men när jag passerat henne och gått in i skogen, hörde jag bakom mig det gälla skri jag väntat på, följt av plaskandet – och när jag vände mig om, syntes hon inte längre till.

Allt var tyst. Jag tittade mig omkring. Inga mänskor i närheten. På bron låg hennes svarta handväska. Jag såg inte mot vattnet. Jag öppnade väskan och där låg en liten vit pocketbok.

Författaren var Albert Camus. Nu kom minnet tillbaka! Det var ju han som beskrivit händelsen och när jag läste boken, hade jag föreställt mig just denna scen in i minsta detalj!

Lättad tog jag kvinnans plånbok, fann några små sedlar och tog dem. Nu kunde jag fortsätta med tåg eller buss. Och jag visste ju att jag inte skulle åka fast, bara jag under några dagar lät bli att ta del av nyheter på radio eller i tidningar.

Omkring mig var allt helt tyst. Jag vände om och gick mot hållplatsen.

TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER I/XII

I en främmande stad blev jag tilltalad av en man som satt på en parkbänk. Där försiggick något slags sommarhändelse omkring oss. Det var byn eller samhället som firade sin ”dag”. Han sade att det var mycket folk i rörelse.

Det var en finsk ort. Han frågade om mitt förflutna och det framgick att han var intresserad av svensk litteratur, han hade bott några år i Göteborg. Han föreslog en kopp kaffe vid ett av de improviserade stånden.

– Tyvärr…, sade jag.
– Men det har inte jag heller! sade han. Kom med!

Och vi vek in i den lilla butiken invid. Han gick långsamt mellan hyllorna och sedan styrde han stegen mot kassan.

Vad var syftet med det i mitt tycke onödiga butiksbesöket? Vi satte oss vid utecafét och han plockade fram en splitterny termos med hett kaffe ur innerfickan samt bröd därtill!

Det visade sig att han varit cirkusartist, illusionist eller trollkarl. Någon gång hände det att han betalade en vara i butiken, ”för skojs skull”, men för det mesta försåg han sig gratis. Det var nog inte hans skojfriskhet utan hans samvete som fick honom att betala en liten summa ibland, misstänker jag.

Han väntade på en kvinnlig bekant. När han såg henne komma gående drog han fram en vit duk ur rockärmen och på bordet ställde han en silverljusstake – med brinnande ljus! – som han hade i fickan.

Resor vidgar vyerna, även om de är inskränkta.

Problemet med Zacharias är hans utseende.

Inte för att han själv fäster sig så mycket vid det – sitt utseende som sådant, nämligen. Men han är en ivrig fotbollssupporter.

Det är ansiktet. Det är huvudformen.

Zacharias har skarpskurna drag. Han har en hög, närmast spetsig panna och en spetsig, framträdande haka. Hans kindknotor står också rakt ut och han har stora öron som liknar en vargs.

Hans kantiga utseende gör att han framifrån är till förväxling lik en davidsstjärna. Och eftersom det inte är tillåtet att flagga med ”politiska” symboler på större matcher, kommer han helt enkelt in på de matcher han vill se. Även om det är en godvillig funktionär som fäller avgörandet, kommer han inte förbi kamerorna. Lamporna blinkar upprört rött så fort hans ansikte kommer i blickfånget! Funktionären måste avvisa honom. Det är ju fråga om en bestämmelse som gäller allas vår trygghet.

Bara små matcher i byaserien får han uppleva.

Att bevista en fotbollsmatch på nätet, att se den i TV eller på en datorskärm, det är naturligtvis inte detsamma som att vara på plats när den spelas. Den som upplevt stämningen vid ett lokalderby i Sydösterbotten, vet vad jag talar om. Den som inte gjort det, torde också veta.

Zacharias vägrar att låta sig opereras för erhållande av ett rundare ansiktsuttryck. Det internationella fotbollsförbundet har behandlat hans ärende i ett utskott – åtminstone påstår man det – och man finner saken angelägen och viktig men kan inte annat än beklaga. Och det finns så många andra ting, viktigare ting, sådana som gäller större mängder fans, som går före.

Om du ser Zacharias, vinka vänligt! Du misstar dig inte på hans ansikte när du ser det. Ofta sitter han på cafét där jag bor, försjunken i något filosofiskt verk av Rosenzweig eller någon annan av existentialisterna.

– Du, brukar han säga, får jag bjuda dig på en kopp kaffe?

Jag brukar tacka ja och göra honom sällskap. Kaffe är inte fotboll men det är ändå någonting som lindrar ensamheten och isoleringen.

Jag har inte skrivit någon handledning i argumentationskonst.

Varför skulle jag det?

Men det innebär inte att jag inte tidvis skulle grubbla över några enkla frågeställningar gällande konsten att övertala och övertyga, som man brukar kalla det när man gör någon svarslös. Filosofer gillar exempel. Ponera alltså att vi har en trappuppgång i ett ordinärt höghus.

Trappan är full med poliser. De kliver upp och de kliver ned och stämningen är livad, närmast uppjagad. I centrum för deras intresse står en förvirrad tant. Verkligheten har förlorat kontakten med henne och det är faktiskt jag som slagit alarm.

– Hon, förklarar jag för ordningsmakten, är ett offer för grav förföljelsemani. Hon irrade nattetid hemlös på gatorna i huvudstaden efter att ha flytt från ett hotell, där hon trodde att personalen ville mörda henne. Hon kan inte längre ta vara på sig själv, hon kan inte resonera logiskt och sakligt.

Den förvirrade tanten kan sin juridik.

– Bevisa det! säger hon. Bevisa att de inte försökte göra det!

Det kan inte poliserna och inte heller jag. Poliserna går därför hem, tanten virrar vidare och jag påbörjar min allra första exempelsamling i argumentationskonst.

1. Vänd alltid varje argument mot den som framställer det!

En illustrerad artikel fångar min blick. Det är på en sida som vanligen bara vimlar förbi men budskapet är: ”Lääkäri paljastaa kuinka usein sinun tulee ulostaa päivässä.”

Det är alltså en läkare som avslöjar en tydligen inom skrået hittills väl bevarad hemlighet – hur ofta det är önskvärt att ha avföring, hur många gånger om dagen man bör uppsöka Lilla kammaren i detta syfte.

Jag läste inte artikeln. Jag vill fördjupa mig i ifrågavarande ämne på egen hand.

Det är antagligen någon amerikansk koprolog som ansett sig föranledd att på detta sätt berika mänsklighetens skatt av vetande. Detta gör att jag tvivlar på hans sakkunskap.

Amerikanerna är nämligen ett effektivt, pragmatiskt folkslag. De anställer inga filosofiska spekulationer över denna förrättnings väsen. De uppsöker kammaren i ett bestämt och avgränsat syfte.

Men: det syftet är ett helt annat. Det fanns i *by ett gammalt utedass. Dess väggar var tapetserade med bilder av igelkotten Mekki, klippta ur en finsk veckotidning. Där fanns inskriptioner som avhandlade det intrikata spörsmålet om föremålet för min äldsta kusin B*:s ömmaste känslor. Där fanns mycket annat men det är allt rivet nu.

Borta.

Vad vet en koprolog från Massachusetts om förgänglighet? Känner han kantänka Mekki?

Och vad vet han om det verkliga syftet med besöken – om själva ändamålet?

– Du skall inte ha Pål till springpojke, sade Pär.

Pål och Pär är tvil- (namnen är fingerade) lingar. Inte identiska tvillingar. När de gick i småskolan, såg Pär det som sin uppgift att försvara Pål i alla väder. Petade någon på Pål, ingrep Pär.

Han har fortsatt att beskydda sin, inte yngre men mindre, bror sedan dess. Nu kom han fram till mig i matbutiken.

– Titta på din bakfot, svarade jag stillsamt. Du har fått detdär om den.

Det tillfälle han talade om var nämligen ett tillfälle där det inte var jag som engagerat Pål, utan det var min granne som bett honom om en tjänst (ganska arbetskrävande). Inte nyttjar jag Pål som gratisarbetare.

Pär var inte arg men han reagerar genast om han anser att Pål på något sätt blir förorättad eller utnyttjad. Inbördes kan de gräla men ingen må kritisera Pål när Pär är närvarande!

Så har det varit en tid redan. De är hundrasjuttio år. De fyller vardera 85 i sommar. Gratulerar!

Mitt i Gamlas finns en klunga med höghus. De har alla elva våningar.

På andra sidan vägen finns – ingenting. Det är bara några år sedan här fanns en matvaruaffär, den obligatoriska förortsrestaurangen och kanske något till. Men den längan är riven och nu bökar maskiner jorden bakom provisoriska stängsel.

Nere i parken berättade ett ungt par sin lidandes historia för mig den gången. Men de var berusade och jag vet inte om de talade sanning.

Går man åt andra hållet i stället, kommer man till Kaari. Det är ett stort köpcentrum. Jag vet när jag var där senast, på dagen. Åtminstone kan jag ta reda på det. Det var nämligen den sista dagen innan cafét stängdes.

Jag kommer alltid i tid. Därför satt jag redan där när Hon kom. Vi talade rätt länge. Vi samtalade om teologi och hon har åsikter som skiljer sig från mina. Därför blev vi goda vänner.

Sedan träffades vi en gång till. Det är alltså några år sedan och jag vill gärna se henne igen. Kanske får jag det, kanske inte. Jag vet faktiskt om en plats inte långt härifrån som hon brukar besöka. Om min längtan blir mig övermäktig, åker jag väl dit.

På Kaari, den gången eller samma år, inträffade det underbara att jag sedan såg inte mindre än två bekanta mänskor, var för sig. Sådant händer sällan i Den stora staden.

Inte heller dem har jag mött igen.

Kanske gör jag det, kanske inte.

– Nästa gång, sade jag till Mc, du åker till Sydtyrolen för att se till ditt hotell, då vore det bra om..
– Men, sade han, inte äger jag något hotell!
– Jag vet, jag vet, men den här bloggen är fiktion. Allt måste inte vara så med verkligheten till synes överensstämmande som en Sfp-politiker.
– Nej, det förstås…
– Då kunde du ta med dig dikten och läsa den för hotellgästerna! föreslog jag.
– Talar de svenska i Sydtyrolen?
– Gm… knappast. Men kanske den gör sig på italienska?

Jag översatte:

VALSE TRISTE

quattro candele

– Låter snofsigare, medgav Mc. Tror du att La Stampa tar den?
– Det vet man aldrig. Skicka in den.
– Vad kostar frimärket? Jag har inte…

Så dit for det! Regelbundna läsare av La Stampa vet att dikten inte blev införd, av ekonomiska skäl.

Och jag har inte heller pengar även om jag verkligen på alla sätt bemödar mig om att försöka hjälpa blivande poetämnen.

Mc äger ett hotell i Sydtyrolen men det ger just ingen avkastning.

Därför är han oftast utan pengar när jag besöker honom i Skavaböle, vald till Årets tristaste förort från 1973 ända till 1994, då man drog sig ur tävlingen. Han har ärvt sin bostad av en mormor som dog i förtid. Andra nära släktingar har han inte och vill inte heller ha det.

Detta som en liten bakgrund till hans författarskap, som tog sin början med gårdagen (1469 B). Jag bad honom nu om det svåraste: fri vers. (Då köper jag ett wienerbröd åt honom från Alepa.)

Han kliade sig i huvudet, fick stickor i fingrarna och skrev:

VALSE TRISTE (jag valde rubriken)

vem är han som vet
rätt uppskatta ett wienerbröd

och bakom staketet slocknar
fyra ljus.

Jonej, sade jag. Mycket bra. På något sätt låter den så underligt bekant… men det förstås, alla mästerverk måste ju ha någonting gemensamt. Något – outtalbart.

– Så är det, sade Mc, det är så.

Jag köpte ett wienerbröd åt mig också. Jag vet ju inte om jag längre är vid liv på utgivningsdagen. Och Alepa stänger kl. 21, så jag hade gott om tid.