Camilla vid skiljevägen

Skall jag utgöra något slags levande uppslagsverk?

Det finns en kratersjö inte långt härifrån, det är medelmånga mänskor där nu till midsommaren. När jag kom ned för trapporna (44 steg) var där en man som sommartid brukar infinna sig tidigt på morgonen med sin maka. Han sade:

– Ursäkta, känner Ni till… (han var finne och niade mig) …vad det är som simmar där borta? Stor stjärt, skärande läte, mörk på ryggen och ljusare på buken.
– Det är Er fru, upplyste jag.
– Nej, nej, inte hon, utan längre ut. Fågeln!
– Det är en rördrom, sade jag.

Han nöjde sig med det svaret. Där surrade också två fjärilsliknande fän, svarta, vid stranden. En man, något yngre, undrade om jag vet vad de heter?
– Lisa och Göran, sade jag. (”Liisa ja Yrjö.”)

Och så var det två kvinnor som var för sig frågade mig om det är varmt i vattnet och, i så fall, hur många grader.

Jag drar slutsatsen att jag förefaller mänskorna mycket lärd. Och snart är sommaren slut.

TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER XII/XII

När vi kom in i Lindströms kök såg jag till min stora förvåning att den tomma tavelramen nu fått en bild! Det var Ängeln. Hon var fångad mitt i ett graciöst hopp från träbron. Det röda bandet kring håret stod vackert mot det smutsgrå vattnet. Silverstänk slog upp mot skyn när hon, med fötterna före, träffade vattenytan.

– Hur gjorde du det? frågade jag Lindström.
– Äsch, det var väl ingenting, svarade han undvikande. Du vet ju hur man kan manipulera berättelsen, och därmed också tiden själv, i en blogg. Man kan föregripa händelser eller utplåna dem efteråt.
– Jo… instämde jag dröjande. Men sådant brukar jag aldrig syssla med. Det här får bli och vara ett undantag.

Den lilla svarta kvinnan vågade inte komma in. Hon satt i gräset och kammade Prisses päls. Ängeln hade hittat Lindströms rakspegel och provade olika miner före, under och efter själva språnget.

Det är mitt i denna idyll vi tvingas lämna dem alla, dvs. oss. Solen lyser, jag är gammal och snart är jag död.

Vad kan väl bara bättre!

TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER XI/XII

Man tycker ju att Lindström borde förstå att det inte går att ha ett marsvin i band sådär som man har en hund. Också Ängeln blev irriterad ibland, det såg jag, där vi satt på cafét där jag bor. Prisse ”slet sig” (om man kan säga så) upprepade gånger och sprang ut på trottoaren. Men inga incidenter inträffade och jag skall övergå till viktigare ting, innan kaffet kallnar.

Min avsikt var naturligtvis att sammanföra dem för att Lindström skulle få en ny modell för sitt målande. Ängeln är, uppriktigt sagt, rätt upptagen av sitt utseende. Som trägen lopptorgskund är det inte smink och dyrt bjäfs hon nyttjar men hon speglar sig ideligen och kastar beundrande blickar på sin egen utstyrsel. Hennes frisyr växlar ständigt. Nu hade hon håret uppsatt med ett rött band.

De kom bra överens och de beslöt att Ängeln skulle låta sig porträtteras redan samma eftermiddag. Då inträffade en händelse som var helt oväntad men som gav ärendet – och mina tolv berättelser – en lycklig utgång.

Vid ett bord i hörnet satt nämligen en liten, svartklädd kvinna. Det droppade från hennes stol. Hon kom just från bron, där hon försökt dränka sig igen, ingen vet för vilken gång i ordningen. Det var henne jag såg – eller rättare sagt: hörde – kasta sig i vattnet tidigare. Jag såg henne inte då, eftersom hon gömt sig under bron, men hon var en god simmare och lyckades aldrig dränka sig. I själva verket ville hon det inte, innerst inne.

Hon kände igen mig och nämnde blygt vårt sammanträffande.

Hennes försök att dränka sig var nog mest ett sätt att försöka vinna uppmärksamhet. Men jag kom att tänka på att den lilla, svarta kvinnans teatraliska hopp i vattnet kunde hugfästas på Lindströms målningar så, att ansiktet och klädseln var Ängelns.

Mitt förslag vann allmän anslutning. Den svartklädda kvinnan, som inte ville berätta vad hon hette, gick med på förslaget efter viss tveksamhet. Ängeln och Lindström var genast införstådda, Lindström har det konstnärliga öga som fick honom att genast inse projektets latenta estetiska potential.

Prisse fick något grönt att knapra på av en flicka bakom disken. Alla var därför nöjda när vi anträdde marschen mot den lindströmska vedboden.

TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER X/XII

Eftersom inga nya huvudpersoner introduceras i de två sista berättelserna, publicerar jag ett personregister redan här. Det torde underlätta läsarens referenser till de tolv berättelserna, som nedan anges med romerska siffror. I de avslutande delarna XI och XII förekommer Lindström, Ängeln, den svartklädda kvinnan och Prisse. Läsaren kan själv lätt komplettera registret med dessa uppgifter.

BEKANT, En…VII
BENSINSTATIONSFÖRESTÅNDARE, En…VII
BI, Ett…VIII
BUSSCHAUFFÖR, En…III
CAMUS, Albert, filosof…II
DEBUSSY, Claude, kompositör…VI
DRUNKNANDE KVINNA eller LITEN SVARTKLÄDD KVINNA, En…III
[FASTER, En, 96 år], IV, VII
GUSTAF III, kung…VII
KETTLER, Jakob, hertig…VIII
KINESISKA, En…IX
KYRKOHERDE, En…IX
LINDSTRÖM, amatör- och hamstermålare, V
MAETERLINCK, Maurice, författare…VI
NOREPLY, Gull-Viva, fru…III
PER…IV
PRISSE, hamster…V, VII
ROSENKN[OPP], prinsessa…IV
SILFVERNOOS, Cecilia, fru…III
TROLLKARL, En…I
ÄNGELN…IV
ÖDEGÅÅRDH, Beata, fru…III, VI, IX

Fastern har satts inom klammer [ ], eftersom hon ju är påhittad.

TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER IX/XII

– Vill du ha en kaka? frågade hon och menade ett kex.

Avsikten var ju god och jag hade ändå inte orkat med en hel tårta just då. En kyrkoherde ville en gång bjuda mig på ”jos”. På vadå? sade jag. ”Jos!” sade han. Medgörligt gick jag till slut med på att inta ett glas jos, bara för att han skulle få sin vilja fram.

Och det visade sig att den smakade precis som vanlig apelsinjuice.

(Den med semlorna har du redan hört.)

Lindströms hamster och fru Ödegåårdh känner inte varandra, det är ömsesidigt. Jag skall avsluta dessa tolv berättelser med ett personregister och hänvisningar. Jag vet hur viktiga, ja, behändiga, de är för framtida litteraturstuderande.

Beträffande vänskapen mellan människa och bi, vill jag gärna berätta en verkligt rörande historia.

Tyvärr har jag ingen sådan på lager. Jag vandrade vidare och kom till en liten stad. Där bor en kinesiska som gärna vill studera svenska. Jag känner ingen annan där. Hon bakar kex, stora jordgubbskex som hon saluför i sin butik. När någon vill köpa exempelvis ett bröllopskex med något speciellt utförande, effektuerar hon beställningen på två-tre dygn.

Hon är också annars märklig för hon är flitig och arbetsam som en kinesiska. Det låter rätt intetsägande men voj! vad det är innehållsrikt.

Att de orkar!

TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER VIII/XII

Bara en vecka senare, den 22 juni – detta hände alltså i övermorgon – kom jag tillbaka till den plats jag nämner i berättelse I. (”Kommer jag tillbaka” för att vara helt korrekt.) (”Kom jag att ha kommit tillbaka” för att vara helt korrekt.)

Helt säker är jag inte – idag kan ha varit i förrgår. Vad är klockan just nu? Tiden flyter baklänges när också en blogg kan antedateras.

(Spring till almanackan och se efter! Jag väntar… .)

Tack. I den ort jag nämnde finns ett gammalt bilvrak på en övergiven gård. Registerplåtarna finns kvar, ATTJI-1, om du vill kontrollera vem som äger den. Den är kanske rysk eller lettisk.

I övermorgon för man den till skrotning. Först går man en lång, lång väg ut mot industriområdet, så viker man till vänster och går en lika lång bit till. Sedan kommer skroten.

Ägaren heter hertig Jakob Kettler och bilen är verkligen rostig.

Det var i förarsätet på den bilen jag blev stucken av ett bi när jag var sju år gammal.

Det var bara det jag ville berätta. Det bi som stack mig har dött redan för länge sedan.

TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER VII/XII

Jag har nämligen ingen faster och därför talar jag sanning när jag säger att jag ljög i Kyrkslätt. Jag har aldrig haft någon.

Det är bara en kilometer från Stapelstaden till Dickursby och där har jag en gammal bekant. ”Nej men, så roligt!” sade hon och jag berättade för henne om Prisse. Jag tror att hon inte uppskattade det men hon är alltför väluppfostrad för att erkänna det. Så när jag fortsatte mot Sandkulla, berättade jag en saga bara för mig själv:

Det kommer en gång att finnas ett land som har en kung som bor i ett slott.

Längre än så kom jag inte och det var inte heller meningen. Jag vill helst utöva mitt författarskap i små, små bitar. Redan i morgon kommer jag kanske på en fortsättning. Det blir, antagligen, något helt traditionellt med prinsessor och drakar. Och mitt tredje kaffe för dagen drack jag på en Teboilstation.

Innehavaren är 240 år gammal och därför har jag med tiden lärt mig att han inte kräver bankkort utan tar emot kontant betalning. När han föddes år 1784 (eller 1783) var Gustaf III kung och han – alltså kungen – grundade städerna Tammerfors, Kaskö och Kuopio i Finland.

Om jag hade haft en faster, skulle hon ha bott i Kaskö som min far och mina farbröder gjorde. Så upprepar sig historien och de mest otroliga sammanträffanden är inte så otroliga som man inte tror.

Jag väver gärna in historiska fakta i mina redogörelser. Men nästa avsnitt handlar om något helt annat.

TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER VI/XII

Jag gick och gick och till slut kom jag till Evitskog där revygänget just skulle uppföra Debussys opera Pelléas et Melisande (librettot av Maurice Maeterlinck). Jag har aldrig uppskattat Maeterlinck som författare och det var första gången jag bevistade en opera men jag tycker de sjöng bra. Det var fru Ödegåårdh som hade den kvinnliga huvudrollen.

Det piggade upp mig. Jag tog en buss tillbaka till Kyrkslätt centrum och sedan lokaltåg via Böle till Stapelstaden i Helsingfors. Rådvill satt jag på en av utestolarna av järn på det lilla torget eller vad man skall kalla den öppna platsen. Jag tror den heter något med ”Stapel-”.

Så köpte jag en citron i K-affären, lånade en kniv och klöv den i två hälfter.

TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER V/XII

Först där ute kom jag ihåg att ängeln är städslad som kaffekokare på biblioteket. Hon hade väl låtit mig få en kopp – men för sent att återvända nu. Morgonkaffe måste jag ha i alla fall.

Det finns ett café i centrum av Kyrkslätt men där duger bara bankkort. Jag hittade till slut en servicestation som tog emot pengar. Där fick jag kaffe. Jag var trött. I min ålder orkar man ingenting längre.

Det var kanske orsaken till att jag snavade och föll illa när hamstern kom utrusande framför fötterna på mig. Summa summarum, Lindström tog på sig ansvaret och dessutom fick jag en kopp kaffe till.

Han hade en tavelram på väggen i köket. En ram bara – ingen tavla, ingen bild. Det var litet pinsamt att sitta där, jag har inte lätt att komma på samtalsämnen med främlingar, men jag frågade om den tomma ramen.

Bara för att ha något att säga.

Där hade funnits något tidigare, för tapeten var bleknad i en fyrkant där ramen hängde. Lindström berättade. Han hade oljemålning som hobby och ensam som han var hade han inga andra levande modeller att tillgå än Prisse (så hette hamstern).

När jag fått ett plåster på knät och dessutom ett bandage (onödigt) omkring, visade han mig vedboden innan jag gick vidare. Alla väggar var fulla av Prisse. Prisse framifrån, bakifrån, en face, uppifrån, Prisse i skogen, Prisse bland träden, Prisse som Festprisse med fluga och hög hatt..

– Inte illa, sade jag. Men inom mig tänkte jag: Han överdriver. Det blir enformigt i längden med samma motiv.

TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER IV/XII

Jag sov dåligt. De har ju allehanda mysgropar och mjukleksaker för barnen i biblioteket men jag hittade ingen lämplig sovställning. När jag äntligen fick sömn, väcktes jag snart av att det ljusnade ute – det är ju årets ljusaste tid.

Nu går jag bort sa lille Per,
nu går jag bort dit stigen bär.

Jag återfann den gamla versberättelsen i hyllan Verser På Svenska. När jag var liten, fick jag ”Min lilla skattkammare” av min faster.

Att söka slottet Silvertopp
och få prinsessan Rosenkn…

Då kom hon. Hon öppnade dörren, såg mig genast och sade: ”Är det du!”

Det tog en stund innan jag kände igen henne. Ängeln! Ängeln med lopptorget! Jag har skrivit om henne tidigare. Hon hjälpte mig med biljetten i våras.

Situationen var ändå pinsam. En gammal mänska som övernattar i ett bibliotek. Olovandes. Det var svårt för mig att hitta den rätta otvungna samtalstonen. Även om jag hade fått sitta kvar och vila mig en stund, sade jag att jag måste gå. Jag har föresatt mig att aldrig, aldrig vika från sanningen såväl i vardagen som i mina berättelser, om det inte finns absolut tvingande skäl, men nu erkänner jag att jag kom med en nödlögn.

Jag sade att jag har en 96-årig faster på bäddavdelningen i Kyrkslätt och att jag lovat besöka henne om femton minuter:

Jag tror att hon mig bannar
om här jag längre stannar.

Jag hittade rätt dörr och gick ut.