Camilla vid skiljevägen

Fotbollsspelaren jag nämnde satt på en bänk vid en grillkiosk. Medan han berättade om sina sorger hörde man en mänskohop föra oväsen någonstans i närheten. Det var den som lockat dit honom. Det var FC Bemböle som hade hemmamatch.

Det var fritt inträde och jag gick och besåg den i brist på annat. FC Bemböle spelar i femte divisionen men det speciella med denna match var att det var första gången en av lagets matcher skulle televiseras. Direktsändningen ombesörjdes av Bemtech och man fick genast problem.

TV-publiken kräver att vissa betydelsefulla moment i spelet genast skall visas i repris och i långsam rörelse. Målen, naturligtvis, men också situationer som kräver kitsliga domarbeslut. Och nu fungerade den inte.

Domaren – han kom från Bodom och var helt opartisk – fattade det ovanliga beslutet att dessa situationer skulle upprepas möjligast korrekt. Om exempelvis Måns Mbappé Nylund från BFC fällts innanför straffområdet, utdömdes visserligen straffspark men till yttermera visso fick de inblandade upprepa händelsen till den närvarande publikens och framför allt den frånvarandes fromma.

Detta gjorde att matchen drog ut på tiden och att det blev långtråkigt. Domaren (han har regisserat lokala revyer) var noggrann och ibland fick man spela upp en dramatisk tilldragelse fyra-fem gånger. Som då Leif Lewandowski Lindholm befann sig alldeles på gränsen till offside när BFC utjämnade.

Första halvleken tog tre och en halv timme i stället för fyrtiofem minuter. Då stod det oavgjort, 1-1, och då gick jag. Spelet fortsatte, hade matchen spelats en månad senare eller två hade man tvingats avbryta den för mörkrets skull.

Fast Bemtech hinner säkert få hjälp med tekniken till dess.

Mån som jag är till ytterlighet om mina mötespersoners integritet, avslöjar jag inga resultatsiffror. Fotbollsspelaren jag mötte hade idkat också andra idrotter och varit bland de främsta i landet. Han finns i statistiken. Nu var han trött. (Det är jag också.)

Ändå var han många år yngre än jag. Men han var full och dessutom berusad, han drömde sig tillbaka till tiden före Bill Gates och nätet.

Det var annat det. Mina krafter är på upphällningen.

Han var desillusionerad och uppgiven och det är inte utan att jag känner detsamma.

Nu var han rädd för vad som skulle hända i NHL. Ställningen i finalserien är nämligen 3-3 och den som vinner nästa match hemför pokalen, den värdefulla pokalen.

Skall hans nerver hålla? Han ämnar följa den på TV. Vetskapen om detta gör att jag är lika nervös men om han dör av spänning, är ju de jordiska plågorna över för hans del medan jag tvingas leva vidare med misstanken när resultatet kommer: tänk om det hände honom något?

Mc ser inte på TV. Mc har ingen TV. Mc kunde nog ha en TV men han har inte kommit sig för att skaffa en ny sedan den gamla gick sönder för två år sedan och tre.

Mc kommer sig aldrig för. Som skrift på hans sten kunde stå: ”Här vilar en för vilken det inte blev av.”

Så kommer det nog ändå inte att stå. Hur som helst, hans skrift kommer väl jag aldrig att läsa. Han kanske min.

För jag är gammal och trött och upphällningen – ja, det är exakt vad mina krafter är på.

När jag äntligen återsåg den lilla vita och idylliska träbron från vilken den lilla svarta kvinnan brukade hoppa i, återsåg jag inte alls den lilla vita och idylliska träbron från vilken den lilla svarta kvinnan brukade hoppa i.

Stadens vandaler hade rivit den! Stadens vandaler hade i dess ställe placerat ett prosaiskt rör, täckt det med packat grus och så gjort en ordinär stig över bäcken. Mig drabbade det hårt, det är väl att den lilla svarta kvinnan dock inte längre försöker dränka sig.

Hon skriver sina memoarer.

Ängelns borgerliga namn är Gertrud och hon arbetar på ett café. Hon har det nog bra.

Jag mötte en fotbollspelare.

EFTERORD till 1473 A-L (den 20 juni)

Efter jag i de föregående tolf redogörelserna för min bildningsresa afslutningsvis nämnde Lindström, vill jag som hastigast berätta hurudan hans lefnad nu för tiden är. Han hittade på Facebook en anförvant i Scottland och har ackorderat sig in i denna sin slägtinges hus, der han mår rätt väl och får alltid sitta vid deras eget bord, om de ej ha så mycket främmande, att han ej får rum der, ty han får lof att vara hemmastadd. Hans tid användes mestadels att hålla sin värd, som är något melankolisk, vid godt lynne och blåsa valdthorn.

Vidare önskar jag äfven förtälja om den lilla svarta qvinnan som åstundade att dränka sig. Lindström föreslog henne att skrifva sin egen lefnadsteckning ”i stället för att i otid dratta i plurret”. Detta förslag blef så mycket bättre upptaget, som vi voro trötta och ej hade lust att slösa bort tiden med onödiga komplimanger; och alla voro ganska nöjda dermed, undantagandes Prisse, som hälst ville befinna sig i sin inhägnad på grund af ett anfall af den migraine som ofta drabbar honom vid annalkande tordön.

Icke desto mindre blef således den lilla, svarta qvinnan häraf oändligt munter och upptog förslaget synnerligen väl. Det är derför att förutskicka, att vi rätt snart få läsa dessa minnesteckningar i utdrag äfven på dessa digitala blad. Innan Lindström stängde och riglade dörren till vedboden inför sin förestående affärd, blef han af henne utlofvad en handskrifven afskrift per postdiligens. Lindström uppgav ock härför sin nevös i Wakefield adress.

Vi drucko vårt kaffe och efter sin plägsed lät Ängeln därefter taga på sig en ny drägt, för att åter en gång hafva nöjet att åbäkas i de lopptorgs-kläder hon införskaffat. Den idyll jag tecknade och med vilken min framställning afslutades, är sålunda med de verkliga förhållandena öfverensstämmande.

Naturligtvis har jag, som skrifver detta, numera på denna sidan grafven ingenting att önska; alla mina bekymmer voro öfver och min fägnad var obeskriflig.

SLUT.

I kinesiska elitskolor har det redan länge varit rutin att eleverna betalar sin måltid digitalt-elektroniskt genom att vända sina sneda ögon mot en läsare när de returnerar sina brickor. Den känner igen dem och debiterar automatiskt deras konton.

Jag har länge kältat om en liknande service på cafét där jag bor och i morgon tas den i bruk. Den gäller tillsvidare endast kaffekunder.

Förutom de kinesiska finesserna har Egon lagt till en del nya. Detektorn noterar tidpunkten för besöket och på morgonen serverar automaten i allmänhet ett starkare kaffe. Trötthet kan också avläsas i anletsdragen – extrem utmattning hos kunden gör att kaffet får en mycket liten andel vatten.

Inte bara trötthet utan också en del andra kroppsliga symptom avspeglas i ansiktet, själens spegel. Butterhet kräver mera grädde. Fula kvinnliga kunder ges mera socker (jag finner det här nästan diskriminerande men Egon bryr sig inte om mina invändningar). I ögonen avspeglad själsfrånvaro resulterar i att kunden serveras två megamuggar i st.f. den ordinära.

Om kunden befinns extremt frånvarande en fredag kväll debiteras två koppar och tilltugg därtill. (Det är ett skurkstreck som Egon absolut inte borde tillåta sig men det renderar honom nästan aldrig reklamationer.)

Många finesser väntar ännu på förverkligande. Egon läser in medlemsförteckningar i olika organisationer samt några andra parametrar (ålder, kön m.fl.) för att kunna göra distinktionen mellan havremjölk och vanlig mjölk eller grädde. Det fungerar ännu inte helt prickfritt, bl.a. därför att gamla Nyberg pga. nedsatt syn alltid hällt havremjölk i sin kopp.

Automatiseringen måste ju basera sig på kundernas preferenser. Cafét där jag bor ställer mänskan i främsta rummet framom maskinen.

EM fortsätter. Minä tahdon luonnollisesti palvella myös minun suomenkielisiä lukijoitani:

Treenipeleissä tämä Kakanian tiimi on ollut ihan jees, että tulossa on hyvä matsi.

Starttilista on tuossa skriinissä. Oletan että Pilsudskilla on tänään mahiksia nousta uudelle levelille sentterin paikalla. Pieni steppi vain toptenlistalle – se on sopiva targetti hänelle rekordissaan. Toivottavasti Hoxha ymmärtää lähettää droppeja niin löytyy connectioni niiden välillä, muuten kyllä tulee pualustuksessa stoppi.

– – –

Mutta niin kävikin että meidän kiiperi Berdjajev oli ihan ulalla kornerin jälkitilanteessa. Fullbakilla Majakovskilla oli väärä position niin että hän esti sen näkökentän. Kun sitten left wing-back Garibaldi lähetti crossin boxiin niin se oli sillä finito.

Koutsin mielestä oli selvä penaltti.

Det är midsommar. Det är Johannes Döparens dag. ”Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud.”

Det är dagens text i handboken. Vem behöver tröst i dessa dagar?

Kanske är det spanjorskan som för någon vecka sedan på stadion jublade före mållinjen över sin bronsmedalj i gångtävlingen? Och inte såg fyran som kom med en oväntad spurt och passerade mållinjen… före henne.

Hon var otröstlig.

Inte! Det var Europamästerskap och om hon vinner olympiskt guld om två månader, är hon tröstad nog.

Kan det vara Kylian Mbappé? Han fick en smäll på nosen så att den blödde och han inte kunde spela i följande match. Frankrikes hopp.

Inte! Han får betalt med eller utan blödande näsa, mycket pengar.

Så mötte jag P. som försöker sluta röka och inte lyckas. Jag tröstade honom: ”Det är mycket lätt att sluta röka, jag har själv gjort det över fyrtio gånger.”

Inte! Och förresten röker jag inte. Det var ett s.k. skämt.

Nu är det midsommaren och på förmiddagen är få folk i rörelse. I butiken står dock en behagligt avklädd kvinna.

Då avser jag inte vulgärt smink och stoppningar, örhängen och bjäfs. Nej, hon är fri från allt detta och hennes shorts och strandskor har tysta, lågmälda nyanser. Hon står där som hon är, mycket vacker utan att vara det särskilt, nästan som hon framgick ur Skaparens händer, utan att utmana någon.

Då känner jag igen henne: är det L. frågar jag försiktigt? Och hon vidkänns namnet. Det var mycket länge sedan vi gick i samma skola, och vi körde ofta, ofta omkring med mitt nya körkort. Hennes drag: lyckliga som fordom. Var är du nu? Var har du varit?

Långt borta i ett annat land. Det är Av En Händelse jag är på besök i min hemstad.

”Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder.”

Hon talar ljuvligt till mig. Allt är så bra, säger hon. Hon trivs där hon bor. Hon stortrivs med det hon gör.

Är det detta som är trösten?

Inte! Hon vet ingenting om livet efter detta. Kanske bär hon redan en dödlig cancer och hennes sydliga hus skall härjas av eld och bävning.

Det blir att leta på annat håll. Vad var det? Vem för oväsen på helgdagen?

”En röst ropar i öknen: ”Bered väg för Herren, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud. Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark skall jämnas, kuperat land bli slät mark. Herrens härlighet skall uppenbaras, alla människor skall tillsammans se den. Ty Herrens mun har talat.”

Där, också i hennes bävningsbenägna boland skall allt bli slätt. Här, i mitt svagt kuperade landskap skall Översvämningen drabba oss oförtänkt alla.

Hör någon säger: ”Predika!” Och en annan svarar: ”Vad skall jag predika?”

Ja, just det: Vad! Vad är då denna ’tröst’?

”Allt kött är gräs och all dess härlighet är som blomster på marken. Gräs torkar, blomster vissnar, när Herrens Ande blåser på det. Ja, folket är gräs! Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vår Guds ord förblir i evighet.”

I skuggan, visserligen, men denna soliga dag ser jag på hemvägen en annan bekant. I djupa vinterkläder står han och språkar samman med en fyllbult. Han (fyllb.) är inte gammal. Snart är han död och ser man efter hans plats, vet den inte längre av honom.

DET ÄR TRÖSTEN!

Hon som hatar har ingenting för allt sitt hat – mig kommer hon inte åt.

Jag kan bara dö.

Men själv går hon mot fördärvet. Är det en tröst? Ja, och ja ifall hon läser detta och vänder om.

Om hon vänder om eller inte vänder om, har jag förtvivlat, skulle Kierkegaard inte ha sagt. Förtvivlans tröst är djup och rik och bär oss genom språnget till tröstens förväntan. Det kan ske! Dessa johannibjörkar stod i vintras kala och svarta.

Det händer att man berättar och skriver om något alldeles alldagligt när bloggen plötsligt övermannas av det oförutsedda. Detta var vad som skedde på stranden, senare samma dag.

När mannen med fågeln och frun gick sin väg, sade mannen: ”Det är högt vattenstånd idag!”

Jag satt vid ett bord ovanför sjön men när jag tittade nedåt såg jag att vattnet stod högre än vanligt. Det är ingen stor sjö och det blåste inte.

– Det är det verkligen, sade jag och återgick till boken. Vi ses i morgon!

Boken fick jag en gång av min son, den heter Oväder och den skildrar den tilltagande miljöförstöringen. Jag läste den till slut, sedan lade jag den ifrån mig och gick ner till stranden. Nu stod vattnet redan i jämnhöjd med bryggan.

Två män stod och talade om saken, de visade ibland med handen ut mot sjön. En ilsken tant hade brett ut sin filt alldeles vid stranden, nu samlade hon ihop sina pinaler och flyttade högre upp på branten. Det var som om hon uppfattade högvattnet som en personlig förolämpning.

Men när vattnet sökte sig allt högre, när det småningom täckte båda bryggorna och långsamt kröp högre upp, började mänskorna ge sig av. Det kändes också kyligare nu, fastän solen fortfarande sken från en klar himmel.

Bara en halv timme senare var stranden nästan folktom. Några barn lekte vid stranden. Ett gäng ungdomar stod med sina mopeder uppe vid parkeringsplatsen och de såg också ner mot sjön en stund. Sedan rusade de motorerna och åkte iväg.

Vattnet hade redan klättrat halvvägs uppför branten när den förnärmade tanten kom tillbaka. Det var hennes plastanka som flöt ett stycke längre ut. Ett ögonblick såg hon nästan rådvill ut men så simmade hon beslutsamt ut efter den.

– Det har du inte med att göra, sade hennes blick när hon klev in i en liten röd Volkswagen och for.

På parkeringsplatsen stod nu bara en husbil längre bort. Den hade utländska registerskyltar, ”DE” tyckte jag det stod. Där var en familj på fyra personer och de verkade inte ha noterat något särskilt.

När vattnet nådde parkeringsplatsen och sakta bredde ut sig över den, tog också de in sina saker. En kvart timme senare åkte de och jag var ensam.

Vattnet steg inte snabbt men oavlåtligt och i en jämn takt. Det nådde landsvägen. Det tvingade bilarna att köra allt saktare och en gammal bil – en veteranbil? – fick motorstopp och stannade.

Vattnet steg alltjämt. Två små båtar från villorna vid stranden flöt omkring, de hade slitit förtöjningarna. Jag äntrade en av dem.

Under kvällen förvandlades hela landskapet till en enda stor sjö. Några talltoppar var det sista som syntes av den fasta vegetationen men kvistar och löv flöt omkring bland annat bråte. Inga bilar syntes längre till, ingen kunde ta sig fram här. En helikopter syntes långt borta.

Jag skall göra en lång historia kort: till slut låg allt under vatten så långt man såg. Och det steg fortfarande!

När jag avbröt mitt bloggskrivande, visste jag inte hur jag skulle datera detta avsnitt. Dagens datum eller någon gång långt, långt in i framtiden? Kanske var jag helt ensam nu och då skulle det ju inte finnas någon kvar som kunde läsa den. Å andra sidan är det väl rätt likgiltigt då.

Men vid midnatt – klockan var fem före tolv då jag märkte det – började vattnet sakta sjunka undan igen.

Jag grubblade också på disponentens milt vemodiga skymningssång i det föregående, 1469 C. Till slut ringde jag upp Mcs litterära agent för att få höra den. Han befann sig nu i Abessinien (han envisas med att kalla landet så) och telefonlinjen var både dyr och knastrig. Men per e-post tillsände han mig prompt Disponenten sjunger i sin båt på havet:

Jag är en disponerare
som sköter era hus,
en egendomsförmerare
i kamp mot slarv och bus.

Om någon glömt förfallodag
så får han strax på stund
ett brev. Min firma kallar jag
för CERBEROS (en hund).

Mitt kall hör till de tråkiga
ej vingar har min själ –
jag gillar ej de bråkiga
och sådana som stjäl.

Men bostäder behöver vi ju alla!
Jag lider verkligen med dem
som saknar allt de eget kunde kalla
och viktigast av allt: ett hem.

Jag ville vandra med min nyckelknippa
och dela ut åt den som frös
och i en portgång drömmer om att slippa
ännu en natt som bostadslös.

Jag ville ge den man en rymlig fyra
som hittills levt som packad sill,
självsvåldigt pruta ned hans månadshyra –
men saknar fullmakten därtill.

O Mästare vars hus jag satts att valla,
jag ville glömma Stadgarna, som sagt.
Låt mig få låsa upp en gång för alla
som saknar giltiga kontrakt!

(Vers 1 sjunges i Sverige så:

I nit och vicevärdighet
er våning vårdar jag,
med välbeprövad färdighet
till ägarens behag.)

Och mänskorna – ett slags tvåbenta varelser utan fjädrar – beredde sig att fira Solen.

Ty i denna natt skulle Solen skina ännu nära midnatt eller ännu längre. Mänskorna har upprätt gång till skillnad från djuren. Jo, en cirkushäst kan lära sig att gå på två ben och så gör även en pingvin. Men pingvinen har fjädrar och en cirkushäst går på alla fyra i vardagslag.

Därför är vi unika. Var det inget mera? sade Mc. Var det allt?

– Nej, svarade jag, nej, det är inget mera. Ja, detta var verkligen allt.

Ty Mc har inträtt i ett nytt decennium, enligt mänskors sätt att räkna åren, som ock är Skriftens. Han finner sig gammal och ensam. Det finns inga utsikter till ett avlönat arbete för honom, de åren som återstår till pensionen. Han grubblar över Livet, vad det varit och vad det gav och vad det ännu kunde komma att ge honom.

Det var verkligen allt. Litet snopet men sant. Jag ville muntra upp honom men min fråga var olycklig: Far du också ut till landet?

– Nej, sade Mc. Nej, vart skulle jag fara? Jag är ensam.

Mcs föräldrar är döda och nära släktingar har han inte. Inte ens en hustru har han någonsin haft. Han säger att det är varmt i Solen. Han förmodar att det kan bli svalare, om det börjar regna.

– Ser du på fotboll? frågar jag. Europamästerskapen pågår…
– Nej, säger han. Jag ser bara på brottning. (Han avser den form av brottning som är show och bluff, där tvåbenta varelser utan fjädrar under mordiska skrik låtsas tillfoga varandra svåra skador.)

I butiken är det långa köer. ”Glad midsommar!” säger kassan men innan jag hinner gengälda artigheten med ett ”desslikes” är hennes håg redan riktad mot följande kund.

Mc berättar att han vill supa. Skål för Solen och för gemenskapen bland de tvåbenta, de klokaste och visaste bland alla levande varelser på jordens yta, med fjädrar eller utan!

Som går upprätt för det mesta.