Romano Boodos hette en tidning som för mig blev inkörsporten till zigenarnas värld. Jag kom senare att i journalistiska sammanhang besöka gamla analfabeter i västra Nyland, zigenarmissionens barnhem i Mårtensby i Sibbo och andra fästpunkter för zigenskt liv och kultur.
Det som först förundrade mig var zigenarnas ovillighet att berätta om sitt språk och sitt leverne. Jag visste inte att det i den romska kulturen var ett tabu – man skulle helst inte avslöja något om dessa ting för icke-zigenare.
Detta tabu blev ödesdigert för Papusza. Hon uteslöts ur sitt folks gemenskap när hon i samarbete med en diktare publicerade sina alster.
Papusza betyder ”docka” och det var Bronisława Wajs’ smeknamn. Hon var polsk zigenare, hon skrev på romani men dikterna översattes till polska av poeten Jerzy Ficowski.
Papuszas familj förföljdes av nazisterna och flyttades från östra till västra Polen. Hon fick ingen utbildning men skrev sånger i zigensk tradition. Denna tradition är likartad överallt. Man kan jämföra två strofer ur en dikt / sång av Papusza med den antagligen mest kända finska zigenarsången:
W lesie wyrosłam jak złoty krzak,
w cygańskim namiocie zrodzona,
do borowika podobna.
Jak własne serce kocham ogień.
Wiatry wielkie i małe
wykołysały Cyganeczkę
i w świat pognały ją daleko…
—
Bo nikt mnie nie zrozumie,
tylko lasy i wody.
To, co tu opowiadam,
wszystko, wszystko już dawno minęło
i wszystko, wszystko ze sobą wzięło –
i moje lata młode.”
[I ”Pieśń cygańska z Papuszy głowy ułożona”]
Mustalaiseks’ olen syntynyt.
Koditonna kuljeskelen nyt.
Luonnon lapsi, mitä huolinkaan,
kun vain vapahana olla saan.
“Miksi kierrät?” multa kysellään.
Sit’ en tiedä oikein itsekään.
Muuttolintu siihen vastatkoon,
kiertotähti selvän antakoon.
(Orig. Elemér Szentirmay: ”Csak egy kislány van a világon”.)
Samhörigheten med eller längtan till naturen, rotlösheten, det självbiografiska greppet, klagan över tillvarons villkor – så mycket känns igen av den som hatet fördrivit från hans ö