’Afrikansk litteratur’ är inte någon enhetlig storhet och när jag började i Sydafrika var det inte bara den lättaste, geografiskt betingade utvägen ur alla begynnelsers dilemma. Utan sydafrikansk litteratur är känd och erkänd, landet har nobelpristagare och nationens historia är tämligen välkänd i dess grova drag.
Ett annat litterärt centrum är Nigeria, kontinentens folkrikaste stat. Den har ingen utrerad apartheidhistoria utan förtrycket av den svarta befolkningen från de vitas sida har här varit mera osystematiskt och improviserat. Man associerar landets namn med Biafra, hungersnöd, muslimsk gerilla, militärkupper och i våra yttersta tider även bedrägerier på internet.
Nigeria har också en nobelpristagare, Wole Soyinka. Men temat för denna blogg, hatet och dess sönderslitande inverkan på en familj, har behandlats mest fängslande av Chigozie Obioma.
I Fiskarmännen får vi läsa hur en bydåres profetia om ond bråd död går i uppfyllelse men boken är ingen detektivroman eller sedvanlig utvecklingshistoria. Och dess starkaste styrka ligger i vad den, eventuellt, har att förtälja om försoningens och förlåtelsens möjlighet.
Korsspindeln på Hitis ångrar ingenting. Hon fiskar redan allt mera vanemässigt i ondskans flod och giftet från detta förorenade vattendrag har bemäktigat sig barns, snart också barnbarns, sinnen. Till den grad att det sinnessjuka hat hon gett dem i arv för dem tycks ha blivit en självklar och naturlig del av vardagen. En är utstött och skall så förbli. Döttrar och söner talar varmt för åsidosatta och utstötta i samhället och världen men att pappa skall sakna alla rättigheter och skydd mot våldet, är för de flesta av dem närmast självklart. Världen är sådan och måste vara sådan som vi lärdes som små.
Eller måste den vara det? En enda modig handling – en yttring av kurage…