Jag hade just satt mig ner och börjat skriva, när…
Jag hade just satt mig ner och börjat skriva, när Mc. kom in. Han undrade vad jag håller på med. Han undrade om han fick försöka. Varsågod, sade jag. Han satte sig ner och skrev:
Jag kom just in och såg att Nitram satte sig ner vid datorn och då frågade jag om jag också fick skriva något. Det sade han att jag fick.
Jag tycker inte om att börja alla meningar med ’jag’. Jag ville hellre skriva om dig.
Du skall inte avbryta mig! Du får finna dig i att läsa dethär till slut nu.
Du tror kanske att bloggskrivandet är enkelt. Du inbillar dig att Nitram bara slår sig ner vid sitt skrivbord och låter orden strömma. Du har en alltför okomplicerad tanke om saken.
Han tänker verkligen noggrant igenom allt han skriver, vartenda ord. Han låter inga flugigheter inverka på struktur och komposition. Han skulle inte heller tillåta att jag gjorde det.
Vi har ingen s.k. ’målgrupp’ för skrivandet. Vi kan inte inse vad det skulle tjäna till, vi har tillräckligt med målgrupp i fantasin eller vad ni nu vill kalla det… ni som tror er veta bättre.
Ni kunde själva försöka! Ni har ju en dator eller åtminstone en kulspetspenna. (Ni kan också skriva med blyerts.) Ni kan alla i hela blogosfären redovisa för era resultat genom att skicka dem hit… ni vet adressen.
De som når fram till målet är inte alltför många. De har tvingats konstatera att de inte visste vad de pratar om. De har fått erfara det samma som jag och Nitram.
Skrev Mc. innan jag slog av strömmen.