Vår förstfödda, lilla No, var ett efterlängtat barn.
Sedan dess har lilla No fått många syskon men ett barn man har förlorat har naturligtvis en alldeles speciell plats i hjärtat. No föddes under en tid när språkstriden i Finland var särskilt aktuell. Sannfinländarnas ordförande, blivande utrikesminister, talade rentav om att de svensktalande samt och synnerligen kunde eller borde emigrera till Åland.
Vad göra? Uppfostra lilla No att tala vårt modersmål, svenska, eller satsa på tvåspråkighet – eller låta lilla No förfinskas helt för att bespara lilla No en mängd bekymmer i framtiden?
Efter många och långa diskussioner fattade vi vårt beslut: vi skulle över huvud inte tala med lilla No. Vi skulle inte yttra ett begripligt ord på något språk och vi skulle inskränka kommunikationen till djuriska läten – morrningar, grymtningar och strupljud. Eftersom vi bodde på en avlägset belägen plats och grannarna var få, lät det sig göras. TV eller radio hade vi inte.
Lilla No skulle själv få välja sitt språk när lilla No blev stor! Vi skulle inte ingripa i lilla Nos valfrihet och självbestämmanderätt, inte påtvinga lilla No en språklig identitet som lilla No inte själv kände som sin.
Det gick bra i början, även om både pappa och mamma höll på att glömma sig ibland. Men råkade vi av misstag eller i sömnen yttra något meningsfullt var det snabbt glömt, eftersom lilla No inte kunde relatera det till något annat och inte ge det en begriplig innebörd.
Lilla No visste egentligen aldrig att det fanns språk med ordförråd och grammatik. Lilla No vande sig vid att det var morrningar, grymtningar och oartikulerade skrik eller gnolande som utgjorde mänsklig kommunikation.
Det var med en viss spänd förväntan vi såg fram emot lilla Nos första skoldag. Nu skulle lilla No då få välja – ja, vi hade kastat lott om vilken skola vi valde och vi hade på förhand talat med lärarna om våra önskemål. De andra barnen har senare pga. vår flyttning till en tätort redan från början fått ett modersmål som omständigheterna påtvingat dem.
Vad var det som hände?
Det är egentligen ingen som vet. Led lilla No av någon odiagnostiserad, ärftlig belastning? Inget av småsyskonen har visat tecken på liknande. Läkarna förstod sig inte på saken, åtminstone inte officiellt och i intyg. Privat kunde de ge antydningar som jag här förtiger – medicinsk kunskap garanterar inte mänskokännedom.
Lilla No egentligen bara tynade bort. Vi vakade vid lilla Nos sida den sista tiden, hummade och brummade melodiskt för att lugna och trösta och gjorde vad vi kunde. Men lilla Nos liv blev kort.
Nej, ovanstående är påhittat. Inga föräldrar kan visa en sådan grymhet, inga föräldrar kan tillåtas genomdriva ett sådant hjärtlöst experiment! Läsare, var lugna – något sådant kommer aldrig att inträffa.
Förresten läste jag i måndags en artikel på BBC om en familj i Sverige som valt att uppfostra sina barn könsneutralt. Man talar inte om barnen för andra med nämnande av dess kön, aldrig något ’han’ eller ’hon’, och man har beslutat att inte ge något av barnen några som helst vinkar om huruvida det är en pojke eller en flicka. Leksakerna väljs med tanke på att barnet alltid skall ha sin egen valfrihet.
Myndigheterna är införstådda med det vanvettiga experimentet. Det sker ju i Sverige.