På mina promenader passerar jag ibland Den argsinte.
Han står i ett gathörn och han är till hälften dold av lövverket, åtminstone på sommaren. Han är varken ung eller gammal men han är argsint, eller så ser han ut.
När jag kommer, vänder han snabbt bort huvudet med en mycket ilsken uppsyn. Eftersom varken jag eller mina eventuella förehavanden torde vara kända i den trakten och eftersom huvudrörelsen verkar vara reflexmässig – dvs. inte föregås av en igenkänningsprocess – tar jag det inte personligt.
Inte så särskilt personligt i alla fall.
Men varför är han arg?
Vid närmare eftertanke formulerar jag om frågan: varför är vi inte alla lika arga som han?
Med tanke på hur det är i världen.