Det såg ut och det lät som om hon ville stampa ett hål i asfalten för varje steg hon tog.
Orsaken till hennes klapprande vrede var en småstöld. Jag, som blev vittne till denna uppgörelse i den undre världen, satt på en upphöjd terrass av trä och bevittnade den.
Hon hade lagt beslag på en tomburk som tillhörde en annan. Eller egentligen en tredje – den var uppfiskad ur en av det allmännas avfallsbehållare. Därmed hade hon för uppenbar avsikt att rikta sig med 0,15 euro på en annans bekostnad.
Nu bör brottens vidrighet bedömas efter intentionen. Om en mångmiljonär försnillar en eller annan miljon med en ohederlig manöver, är det inte lika förkastligt – det är ju så vanligt och allmänt accepterat att det närmast hör till vedertagen affärssed. Men när livhanken hänger på tomflaskor och -burkar och man snattar av en olyckssyster, då bryter man mot en hel dråse av både skrivna och oskrivna lagar och påbud.
Lägg därtill hennes oförmåga att känna samvetskval – ja, min rättmätiga indignation gör att jag saknar ord.