Vad som sedan hände (del 918, 8 augusti) är följande:
Jag cyklar vidare och tillbringar natten på en madrass på golvet i en liten affärslokal i en liten stad. Cykeln måste jag parkera utanför skyltfönstret.
Tidigt vaknad stiger jag upp för att återvända den väg jag kommit. Då ser jag att slanglåset till cykeln under natten vridits sönder till obrukbarhet. Baklyktan eller -reflexen ligger på gatan, ett stag till pakethållaren har dessutom brutits av under den okändes försök att öppna låset.
Förr… förr hade sådant gjort mig både arg och besviken. Nu kastar jag det obrukbara låset i avfallsbehållaren på närmaste hållplats och bara gläds över att avsaknaden av baklykta gjort cykeln åtminstone en aning lättare och över att det brutna staget fört både mig och cykeln ett litet steg närmare den upplösning som väntar allt skapat.
Befrielsen!
Med känslan av att igen ha kommit något närmare målet trampar jag vidare.
Känslan förstärks av att det är tidig helgdagsmorgon och att därför inga Mänskor syns till.