På vägen tillbaka blev jag omkörd av en gammal man.
Han kände inte igen mig. Blicken under hjälmen var stadigt riktad på asfalten och hans ben gick som trumpinnar (i något snabbt stycke). Han är över 80 år och han cyklar långa sträckor varje dag.
Kanhända är cykling hälsosamt. Stålfarfar och hans fru blev 206 år tillsammans. När Stålfarfar uppnådde berömmelse hade han redan uppnått den aktningsvärda åldern av 65 år (sextiofem år var en lång tid på den tiden).
Jag har hört en entusiastisk cyklist utlägga cyklandets fröjd vid rulltårtan på servicestationen i K. Det ger eufori, sade han, och endorfinerna (något slags pigga vitaminer, om jag förstod rätt) strömmar till.
Nå, min dagsutflykt förde mig 31 km (femton dit och sexton samma väg tillbaka, uträkningen baserad på den åtgångna tiden). Det tycks vara viktigt att notera sträckorna. En dag skaffar jag mig kanske en hjälm, cyklisttröja, -byxor och skor (som kan passas in i pedalerna och inte kan användas till annat) och ett bälte, där en flaska med vätska kan hänga snett på ryggsidan. Sedan ä de bar å åk.
Ja, och en växelcykel.
Strax efter att jag blivit förbiåkt kom ett ställe där cykelvägen går tätt intill landsvägen. Jag steg av i en uppförsbacke och när jag skulle kliva på igen, halkade jag på pedalen och föll över cykeln ut på körbanan. Jag blev överkörd och dödad av en lastbil.
De sista meningarna i detta inlägg måste vara tillagda av någon person med dålig smak. Jag vet ingen annan som har tillgång till koderna än den andra styrelsemedlemmen i D.Skå.Hä.Vu. (Den smaklösa humorns vänner r.f.). Själv vill jag inte att någon skall tro att jag skulle skämta med tragiska olyckor, egna eller trafik-.
Jag skall anmäla mitt utträde ur styrelsen så fort jag ser henne.
P.S. Det var inte jag! Hildur