Det mesta som pratas på bensinstationernas terrasser är meningslöst snack, meningslösare än det mesta. Vartannat ord är en svordom, och man talar om innehållslösa saker när man inte skäller på regeringen. Enligt bensinparlamentet är Finlands världens olyckligaste och mest misskötta land.
Men senast satt där en vithårig, äldre man som inte yttrade ett ord. Han såg ut som en jordbrukare – det finns många gårdar i närheten – och han verkade känna de flesta men inlät sig inte i någon diskussion förrän terrassen var tom. Så när som på mig.
Det kom fram att han hade en hobby. Han var jordbrukare men han hade intresserat sig för entomologi och även bedrivit studier i ämnet en tid i Forsthuset i Helsingfors (vi kan ha åhört föreläsningar där samtidigt – jag dock i helt andra ämnen).
Agroforstarnas entomologi skiljer sig av naturliga skäl en del från biologernas i Åbo, den är mera praktiskt inriktad. Så hade också min sagesman ett helt praktiskt syfte.
Han berättade om bananflugan, Drosophila melanogaster. Den började utnyttjas inom forskningen i stor utsträckning redan för långt över hundra år sedan. Den har en generationstid på endast tre veckor, vilket gör att sjutton generationer eller flera hinner uppfödas på ett år. Mannen jag talade med hade sysslat med uppfödningen i femtio år, han var nu över sjuttio. Han räknade med att tusen generationer bananflugor snart hade sett dagens ljus i den ladugård där han från början hyst odlingen.
Han – jag lämnar med avsikt bort namnet – hade för avsikt att göra sig ett namn inom vetenskapen. Om det skedde nu eller först postumt, det var honom likgiltigt.
Det finns nämligen en sällsynt art bananflugor som, uppifrån sett, har bokstaven ’D’ tydligt avtecknad på kroppen bakom huvudet. Genom hårt arbete och noggrann sållning hade han redan på hundra generationer fått fram en underart där bokstäverna ’DR’ redan kunde urskiljas – med god vilja, och sådan besatt han och några av hans få gynnare. Bara några hundra generationer senare kunde han läsa i sitt mikroskop: ”DRO”.
Nu var han livsmål givet. Han skulle bli hemulsman för en art bananflugor med det latinska namnet skrivet på insektskroppen!
Och denna sensation, ansåg han, skulle utgöra startskottet för en oanad taxonomisk utveckling. Ingalunda inskränkte sig möjligheterna till djurriket! Vi skulle i framtiden kunna läsa ”betula” på björkens blad och finna orden ”solanum tuberosum” under skalet till potatisen!
Och så vidare, och så vidare – ja, just detta är ju bondens lott, att så vidare! Också tankefrön.
Vad skulle inte detta betyda för allmänbildningen, för skolundervisningen? Barnen går på exkursion i naturen, pekar och ropar glatt ut de latinska namnen på alla växter de hittar.
Kanske, kanske, skulle det ännu gå att förse olika arter och underarter med små tecken som angav t.ex. giftighet, sällsynthet och andra väsentliga egenskaper…
Kanske…