Det hela påminner mig om en bok eller ett hörspel av Walentin Chorell, Muren.
Den har jag berört här förr. ”Great teachers constantly repeat themselves.” (Dodd)
Intrig: en man som fått fönsterplatsen på ett långvårdssjukhus berättar för sin avundsamma sänggranne om allt som tilldrar sig därute, i den fria världen. Den avundsamme underlåter sedan medvetet att tillkalla hjälp när grannen dör och får, enligt beräkning, överta den åtrådda fönsterplatsen.
Och vad ser han? En mur, inget annat. Resten har varit fantasier av den avlidne med berättargåvan.
Det här är ingen roman. Men det finns en ung man i rullstol som fått plats på ett så kallat ”hem”. Det är inget fel på lägenheten. Det är utsikten det är fel på – inte en mur men nästan.
Nu har den rullstolsbundnes anhöriga börjat utstoffera utsikten med ting. Blommor, förstås. Buskar. Leksaker – stora sådana, som hjälp för tanke och fantasi.
Hjälper det? Nej, säger signaturen ”Bloggskribent”. ”Nej, faktiskt, det gjorde det ej” (Ferlin, nästan).
Men vi väntar. En dag smälter ondskan och jorden får blommande marker.