Med stora steg kliver döden allt närmare.
Vi som står omkring bädden kan ingenting göra. Men böner uppstiger till Läkaren.
Vi som ser fram emot vårt eget dödsögonblick har inga eller inte många önskningar kvar. Men han som står mitt i livet har många saker han ännu skulle vilja uppleva, innan livet känns levt och färdigt.
Nej, döden är ingen person och döden tar inga kliv. Döden närmar sig inte. Det är vi som går, vi som lämnar våra jordiska sammanhang och kallas bort – eller hem.
Döden har ingen egen makt, ingen auktoritet som inte är härledd av Livets Herre.
Så blir bönerna som uppstiger både innerliga önskningar om den sjukes tillfrisknande – och böner av tacksamhet! Tacksamhet som kommer sig av den djupa insikten att allt som sker denne kristne man, sker i rätt tid, hur osammanhängande och för stunden oförklarligt det än kan te sig.