Sättningen var i övrigt identisk med den i en annan blogg härförleden men bordsgrannen var nu annorlunda. Där jag väntade på bussen på uteserveringen i repris, hade den tyste mannen nu ersatts av ett gäng suputer.
Det lät faktiskt som om gängets spiritus rector var rektor också på riktigt; jag hoppas att så inte var fallet. I allra värsta fall var de andra fyllesvinen då hans kolleger.
Nåväl, ornen vid bordsändan ville undervisa de andra om (det finska) språkets märkunderligheter. De hade för länge sedan nått det stadium när man inte längre kan översätta ’ekorre’ till tyska och hans docerande lämnade en del i övrigt att önska.
Ämnet var onomatopoetiska ord i finskan.
– Otamopatanovadådå? skrek ett kvinnligt men dock kunskapstörstande svin.
– Omo… oto.. oma… försökte rector men gav upp. I stället ville han ge exempel. Tyvärr var dessa exempel inte exempel på onomatopoesi i sträng mening utan han anförde några exempel på finskans egenhet att ge språket färg med hjälp av dubbla verb: som om man i svenskan sade ”jag sitta tjurar” eller ”du stå grubblar”.
Äkta onomatopoesi, upplyste jag inte sällskapet om, är ljudhärmande ord. Sådana ord som gör att även den som inte kan språket kan bilda sig en föreställning om vad det står för i sitt sinne – sådana som su-usa, knack-ka, vissska… och detta utan anspelning på det subjektiva. Exempelvis ’Ingrid’ är inte ett onomatopoetiskt ord (hon i skoaffären i Borgå) även om det väcker föreställningar.
Sällskapet lyssnade inte. De sitta trillade av stolarna. Och jag är inte längre lärare.