Det buktar sig i backe och dälder, det yndiga landskap som den slingrande grusvägen följer. Sällan befar jag så vackra landskap – och här, just här, är ju platsen där jag en gång stannade och överväldigad försökte fästa regnbågen på film.
I nästa kurva ligger ett meningslöst bilvrak vid vägens sida. Det är – har varit – en mycket liten bil och lackeringen är ny. Den är fullständigt demolerad på ett sätt som gör det inträffade svårt att förklara. Man måste ha kört i mycket hög fart på denna smala väg.
En älg?
Men där ligger den lilla bilen, sårad till döds utan annat bandage än polisens blåvita tejp. Jag undrar hur man kunnat få ut någon ur detta platta vrak. Men han, hon, de kan ha slungats ut genom vindrutan och ambulanserna har speciella verktyg som öppnar ramponerade bilar.
Så kommer motorvägen. I förbifarten ser jag en bil stå vid kanten med vänster framparti illa tilltygat. Hjulet är borta och likaså plåten omkring det.
Jag hinner notera registerbokstäverna. Jag hinner notera registerbokstäverna! Det är de tre första i ett ovanligt ord som jag känner igen. Min gode granne hade en likadan bil. Bokstäverna var desamma.
Han är – var? – en äldre man. Det är visserligen sjuttio, åttio kilometer till hans hem men sannolikheten är stor att bilen är hans.
Livsens maskstungna äpplen.