Hon kunde ha spelat matronan i en gammal finsk film.
Det är bara det att den inte skulle göra henne rättvisa. Bredbent och myndig var hon nog och brödkavlen är bara en utensil.
Men de gamla är svartvita – och färgerna, färgerna! Varför måste just jag beskriva dessa kulörer, som så litet vet att rätt benämna dem? – Därför att ingen annan gör det.
Hon hade ljusröda gymnastikskor. Hennes byxor var illgröna. Hon hade tröjor och blusar i blått och rött och gult och de var randiga och rutiga. Hennes hår var färgat i en obeskrivbar, ilsket påträngande nyans. Hennes läppar var blossande röda. Vad övrigt är överlåter jag med förtroende till läsarens fantasi: hon var osannolik.
Och så denne man vid hennes sida. Han var aningen kortare än hon. Han kan ha varit omkring de sjuttio, hon var troligen lika gammal, även om det naturligtvis är lika svårt att bedöma som att uttala sig om åldern på ett nymålat hus.
Han var klädd i grått, osynligt grått. Hade han varit kung, hade han fått heta HM Gråkappan II. Skorna var ordinära, grå. Hans hår var grått och hans trötta mustasch var gråvit även den. Han var lätt böjd i nacken där han stod.
Det var som om meningen med hans existens var att framhäva och utgöra kontrast till kvinnans (hustruns) färgsprakighet. De samspråkade dock harmoniskt, om än inte leende, varför skulle man le i dessa tider?
Nå, i storstaden rör sig många till det yttre udda existenser en solig majdag. Men mor Matrona hade, märkligt nog, tårna lätt inåtvända i sin bredbent myndiga pose.
Kanske har hon aldrig dansat balett. Kanske har hon en förslitning i höfterna. Vad vet jag om färger.