Det var en orakad, slarvigt klädd gammal man.
Men där upphörde också likheterna. Han stod framför mig i kaffekön, han hade druckit och han sade till kassaflickan: ”Idag är det en särskild dag!”
Varför då då?
Jo, Finland hade vunnit OS-guldet i ishockey. (Eftersom alla spelare får varsin medalj, betyder det också att vi med en kombination av inklusiv räkning, kreativitet och positivt tänkande egentligen på spelens sista dag passerade både Norge och Sverige i tabellen.)
När jag var mycket ung hade jag reagerat på samma sätt som vår beskänkte vän. Nu brydde jag mig inte ens om att följa med matchen i något medium.
Varför då då?
Jo, det kom en tid när alla spelare plötsligt hette Sonera. Så stod det åtminstone på deras ryggar, där man tidigare kunnat läsa Keinonen eller Rantasila eller Valtonen.
Så började matcherna avbrytas utan orsak. Nej, det fanns en orsak: det blev paus för att TV skulle kunna sända reklam.
Sedan uteblev de bästa spelarna, de i NHL, från både VM och OS – liksom de gjorde även i år.
Och pengarnas och dopningens makt blev allt större.
Jag har dock suttit i ishallen i Vasa och hejat på Sport. När sporten ännu var sport.