Ack!
Hon är pratsam, visst är hon det – pratsam är hon. Ibland håller hon mig kvar med ord, jag flyttar tyngden till det andra benet, jag tar ett omärkligt steg, jag rör mig i riktning mot brådskan och skyndsamheten, till slut lossnar jag ur hennes pratnät. Kliver skyndsamt iväg förebärande Ärenden.
Men där mycket sand vaskas, finns också guldkorn. Det är några ord som, uttalade, bringar det gamla till liv. Ord som jag glömt. Ord som inte längre används. Ord som min far, min mor, deras föräldrar och samtida brukade.
Idag var tal om runebergsdagen. Och den dagen är en ’flaggandag’.
Djupt i de äldsta skikten i min passiva vokabulär fanns till min överraskning också flaggandag, liksom många andra jag återfått på sistone.
Visst är hon pratsam, pratsam är hon.
Men vad har vi annat än ord?