Kommen till det stadium, då jag av åldringsvården varje år önskar mig en förtryckt dagbok (ni vet, med fältet för 1 januari öppet och ”D:o.” vid alla de övriga) beslöt jag att uppsöka yttervärlden för att bedriva observationer av folklivet.
På en udda plats i skogen mötte jag en man med en såg i handen. När jag såg detta, gjorde jag mig möda att förstå hans avsikter. Det är jultid, vilket enligt min mening har betydelse för tolkningen, och jag ställer mig inte helt främmande för tanken att han med hjälp av detta redskap ärnade fälla en eller annan gran. Som känt utnyttjas dessa i stor utsträckning av infödingarna härstädes för beprydande av hemmens interiörer, i viss utsträckning även exteriörerna. Fenomenet är känt och beskrivet redan under 1800-talet och finns belagt i litteraturen bl.a. i Topelius’ till siciliansk miljö förlagda s.k. Sylvias julvisa.
Granarna, som dåförtiden hängdes i taket med toppen nedåt, har sedermera placerats i uppochnedvänd (relativt den ursprungliga positioneringen) ställning på golv- eller marknivå.
Det lär glada barn dansa kring dem under avsjungande av populära textförsedda melodier. Exempel härpå är: ”Se, nu trippa tomtar fram ur vrårna” jämte ”Jyl, jyl, strålande jyl”, vilken jag idag vid upprepade tillfällen hört framföras av en rikssvensk artist.